Ur Kungliga Hovkapellets historia från 1526-

Kungliga Operans orkester, Kungliga Hovkapellet, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Redan 1526 – under de första åren av Gustav Vasas regeringstid – finns kapellet omnämnt i hovstatens räkenskaper. Från denna tid finns namnen på tolv musiker bevarade, dock inga stråkar utan övervägande blåsare och pukslagare.

GUSTAV VASAS ÄLDSTE SON, Erik XIV, utökade antalet musiker i Hovkapellet till 27, bland dem åtta ”Viol-spelare”, nästan alla från Italien. Hovkapellet upplevde under 1600-talets början en tid av förfall under Karl IX. Men efter Gustav II Adolfs tronbestigning 1611 skedde en upprustning av orkestern, som utökades till som mest 45 musiker och sångare inklusive elva trumpetare och pukor. Hösten 1620 ägde t. ex. kungens bröllop med Maria Eleonora von Brandenburg rum under storartade musikaliska arrangemang.

Gustav II Adolf gav Hovkapellet en ny organisation. Han anställde kapellmästare som skulle ha fullt ansvar för orkestern. En av de första, Andreas Düben d. ä. blev en centralgestalt i svenskt musikliv. Han kom till Stockholm från hemorten Leipzig i samband med bröllopet 1620 och anställdes som organist och 2:e kapellmästare vid hovet. 1640 blev han 1:e kapellmästare. Medlemmar ur fyra generationer Düben avlöste varandra som ledare för Hovkapellet, den siste var verksam till 1726. En unik musiksamling från hela Europa, den s. k. ”Dübensamlingen” i Uppsala Universitetsbibliotek, är resultatet av deras omfattande musikverksamhet i Stockholm.

…på den ort och plats som vi befaller eller låter befalla och betjäna flitigt till havs och på land, på dagen och på natten…

1620 FANNS NÄSTAN INGA svenska musiker i Kungliga Hovkapellet. De flesta kom av naturliga skäl från Tyskland. I ”instrumental Bassisten” Peter Gabriels anställningskontrakt från februari 1621 får man en livfull beskrivning av de kungliga musikernas anställningsförhållanden: ”instrumentalbasisten” skall stå till kungens förfogande ”i kyrkan, vid hovet, till taffeln och på den ort och plats som vi befaller eller låter befalla och betjäna flitigt till havs och på land, på dagen och på natten…”. (Ur Erik Kjellbergs bok ”Kungliga musiker i Sverige under stormaktstiden”)

Under drottning Kristinas regeringstid (1644-1654) var Sverige en stormakt och kulturlivet blomstrade vid hovet. Eftersom Kristina ägde ett brinnande intresse för vetenskap, konst, litteratur, teater och musik och hade kontakter över hela Europa, visste hon var de bästa musikerna fanns. Under hennes regeringstid fanns ensembler från Frankrike, Tyskland och Italien vid hovet för att medverka vid opera-, balettföreställningar och konserter. År 1652 kom den italienska truppen till Stockholm under sin ledare kompositören Vioncenco Albrici. 1653 fanns tre kapell samtidigt vid hovet: Ett tyskt (det gamla Hovkapellet), ett franskt och ett italienskt. Det tyska och franska slogs samman. Det italienska var självständigt och kunde ej stanna kvar i Sverige efter drottningens abdikation 1654.

1731 BÖRJADE EN NY BETYDELSEFULL TID då ett musikerförstärkt Hovkapell för första gången framträdde med offentliga konserter i Riddarhuset i Stockholm under bl a den svenske tonsättaren och dirigenten Johan Helmich Romans ledning. Sedan bildandet av Hovkapellet hade detta även omfattat ett antal sångare, men 1773, när Gustav III grundade Kongl. Svenska Operan, blev orkestern en rent instrumental ensemble, den första fulltaliga yrkesorkestern i Sverige, vars huvudsakliga uppgifter dels var att fungera som teaterorkester, dels att delta i olika ceremoniella sammanhang vid kungahovet.

Gustav III:s operahus

Hovkapellet omfattade 1782 drygt 50 fast anställda musiker och den storleken stod sig fram till 1938 då flera extra avlönade musiker blev ordinarie och orkestern ökade till 73. 1963 var antalet 83 musiker, två år senare 93 och 1970 bestod Hovkapellet av 120 medlemmar.

IDAG ÄR ANTALET 107 musiker*. Kungliga Hovkapellet har under större delen av sin tillvaro varit en exklusivt manlig orkester. Den första kvinnan på ordinarie tjänst var harpisten Pauline Åhman, anställd 1852-80. Bortsett från det ”kvinnliga” instrumentet harpan tycks en enda kvinna ha spelat med i Hovkapellet före 1952 nämligen cellisten Valborg Lagerwall som tjänstgjorde 1884-89, även om hon av någon anledning inte fanns med på lönelistorna, Edit Wohl-Ernster, anställd 1953 och sedermera en av konsertmästarna i förstaviolinstämman, var pionjären bland kvinnliga hovkapellister under 1900-talet. I dagens Kungliga Hovkapell är 39 kvinnor* fast anställda fördelade över i stort sett alla stämmor. Flera vikarier är också kvinnor.

”…dessa år i hovkapellet var underbara och den vänskapen som då knöts redan i början av min verksamhet där, den har liksom gått i arv till deras efterkommande” skrev tonsättaren och dirigenten Hugo Alfvén, som också spelade andraviolin i Hovkapellet i början av sin karriär. ”Nu finns ingen kvar från min tid i Hovkapellet, men det är samma vänner, vänskapen har gått i arv både från min sida och från deras sida… Att få lära sig arbeta, få lärdom av sådana förtjusande såväl konstnärer som människor, det har varit en bland mitt livs största rikedomar.” Många stora dirigenter har haft samma intryck genom åren. Det finns en speciell värme och sammanhållning bland musikerna i Kungliga Hovkapellet och säkert i dessa dagar en viss stolthet över att tillhöra en orkester med anor från 1500-talet!

Utdrag ur en text skriven av Gunilla Petersén

* (2009)

From the History of the Royal Swedish Orchestra

Founded by King Gustav Vasa, the Royal Swedish Orchestra (Kungliga Hovkapellet) in Stockholm is one of the oldest orchestras in the world. Royal housekeeping accounts from 1526 mention twelve musicians including winds and a timpanist but no strings.

GUSTAV VASA’S ELDEST SON Erik XIV increased the total number of musicians to 27, among them eight ”viol players” almost exclusively from Italy. During the reign of Karl IX, in the early1600’s the orchestra went through a period of decline. But, with the coronation of Gustav II Adolf in 1611, the orchestra grew to 45 musicians and singers, including eleven trumpets and timpani. In the autumn of 1620 the King’s marriage to Maria Eleonora von Brandenburg was celebrated with lavish concerts.

Gustav II Adolf reorganized the Hovkapellet by adding the position of concertmaster or ”kapellmästare” whose responsibilities included leading the orchestra. One of the first concertmasters, Andreas Düben the Elder, became a principal figure in Swedish musical life. He traveled to Stockholm from his hometown Leipzig for the Royal wedding of 1620, first assuming the position of organist and second concertmaster and later as principal concertmaster in 1640. Members of the Düben family held this position as concertmaster for four generations until 1726. Anders von Düben donated the “Düben collection” – a unique compilation of 2,300 musical manuscripts from over all of Europe – to the Uppsala University Library in 1732.

…available at which time and place we command or desire, and will serve with diligence on land or sea, day or night…

IN 1620 MOST ORCHESTRA members were German. An employment contract for the contrabass player Peter Gabriel, dated February 1621, contains a vivid description of a musician’s occupational situation: ”the instrumental bassist” shall be at the Kings disposal ”in church, in court, at the table, available at which time and place we command or desire, and will serve with diligence on land or sea, day or night…” (Translated from: ”Kungliga musiker i Sverige under stormaktstiden” by Erik Kjellberg.)

During Queen Kristina’s reign (1644-1654) Sweden dominated as a world power and court culture blossomed. Devoted to the arts and science and with excellent contacts throughout Europe, Queen Kristina knew where to find the best musicians. During her reign, ensembles from France, Germany, and Italy visited the court to accompany opera and ballet performances and to perform concerts. The Italian troupe arrived in 1652 led by the composer-conductor Vioncenco Albrici. By 1653 there were three Court Orchestras: a German (the existing Court Orchestra), a French and an Italian. The German and French ensembles later merged whereas the Italian remained independent until it was forced to leave Sweden after the abdication of Queen Kristina in 1654.

STRENGTHENED BY THE ADDITION of new musicians, an important era in the history of The Royal Swedish orchestra began in 1731 with the performance of public concerts at The House of Nobility in Stockholm under the leadership of the Swedish composer and conductor Johan Helmich Roman. Since the founding of the orchestra, vocalists had been included as members. But in 1773, when Gustav the III founded the Royal Swedish Opera, the orchestra became strictly instrumental, the first complete and professional orchestra in Sweden that functioned both as a theater and ceremonial court orchestra.

The orchestra consisted of 50 members from 1782 until 1938 when it expanded to 73 musicians. In 1963 there were 83 members, two years later 93, and by 1970 there were 120 musicians. Today there are 107 musicians** employed full time.

THE ROYAL SWEDISH ORCHESTRA has been almost exclusively made up of men. The first woman to hold a permanent position, harpist Pauline Åhman, was employed from 1852 to 1880. With the exception of the “female” instrument harp, apparently only one woman performed with the Royal Swedish Orchestra prior to 1952. Cellist Valborg Lagerwall played with the orchestra 1884-89 – although she was not on the list of salaried employees. Both Lagerwall and later one of the concertmasters, Edit Wohl-Ernster, hired in 1953, were pioneers of women Court Orchestra musicians of the 20th century. Today 39 women** musicians are permanently employed throughout most of the instrumental sections in addition to extras.

“…these years with the Royal Swedish Orchestra (Hovkapellet) were wonderful and the friendships tied during my earliest activities there have been handed down to their successors”, wrote the composer and conductor Hugo Alfvén, who played second violinist with the orchestra in the beginning of his career. “Now no one remains from my time with the Royal Swedish Orchestra, but there are still the same friends, the friendships have been inherited from both my side and from their side…to learn how to work, to be versed by such charming artists as well as people, that has been one of my life’s greatest treasures.” Many great conductors throughout the years have had similar recollections and there exists a special warmth and cohesion among the musicians in the Royal Swedish Orchestra. And, certainly a sense of pride in belonging to an orchestra dating back to the 16th Century!

Translated by Rolf Thunander and Thalia Thunander

**(2009)