Urmotivet

1) Långt senare skrev Wagner att urmotivet till Rhenguldets inledning, ja, kanske till hela Ringen, hade kommit till honom som ett Ess-durackord, i halvt slumrande, halvt vaket tillstånd, på ett hotell i La Spezia den 5 september 1853. Musikologerna har påpekat att första skissen tvärtom är i d-dur… Men för oss lyssnare blir hursomhelst musiken till bild av ett naturens urtillstånd, ja, den blir scenografi, ”i djupet av floden Rhen”, ett enda ackord, i Wagners instrumentering stillastående och i ständig rörelse på en och samma gång. Men ur det amorfa flödet för oss urmelodin ständigt uppåt.

Rhenguldsmotivet

2) Ner i urelementens dunkel, i flodens djup, tränger en svag solstråle och tänder ”en strålande ljus guldglans” på spetsen av klippan, som rhendöttrarna simmar kring. Rhenguldsmotivet är hornets svar när solen bryter vattenytan. Än så länge är guldet en oskyldig glädjekälla, som ger ljus för flodens döttrars lek. Men snart skall guldet förvandlas till maktens, övermaktens och förtryckets redskap, när det smids till en ring av den som avstår från kärleken… Kanske hörs det redan, ett liksom obehagligt obetvingligt motiv. Vi skall leva med det länge i Ringen.

Valhallmotivet

3) Valhallmotivet symboliserar inte bara ett hus och en tanke, den nya borg som Wotan uppför som bevis för sin makt. Det är arkitektur som musik, som orkesterns bleckblåsare skall spela med ”storslagen upphöjd ro”, adagio men utan att dröja. Specialbyggda (!) ”Wagnertubor”, kontrabasbasun och bastuba skall spela ”mycket mjukt”, i fyllig flerstämmighet, från orkesterns källarvåning och uppåt. Harpor och puka tecknar en silhuett som sträcker sig upp i ljuset medan trumpeter och bastrumpet spänner taket däröver. En punkterad rytm driver på. Vi hör att bygget står fast men också är en – inte ofarlig – idé om att göra makten synlig – och hörbar…

Jättarnas motiv

4) Där resarna Fasolt och Fafner går fram rister marken under deras tunga kroppars kraftfulla steg. Wagner har särskilt bett om tyngd i de ”små” noterna, som föregår ettan och trean i jättarnas motiv. De här kolosserna har fortfarande lika mycket snabbhet som styrka i musklerna. De har gjort sitt jobb – Valhall – och kräver sin lön – kärleksgudinnan själv. Wagner var samma generation som Karl Marx och antikapitalist som han – ”det dånar uti rättens krater” när jättarna är på gång och om det tar sin tid att reta upp dessa Ringens arbetare kommer deras raseri att bli desto mer omvälvande.

Loges och eldens motiv

5) Snabba kromatiska rörelser uppåt i kvarter och sexter är eldsguden Loges och eldens motiv. Loge är Ringens trickster, udda i gudasällskapet, där bara Wotan ser nyttan av honom som rådgivare och diplomat, de övriga kallar honom opålitlig. I den nordiska Eddan är Loke könsöverskridande, han har en tillgiven hustru men knullar med Oden och förvandlar sig till kvinna när han med en jätte skall avla monstret Fenrisulven … I Ringen tycks ingen älska Loge men alla behöver elden, som snart skall omge Brünnhilde när hon sover sin törnrosasömn på klippan och till slut över Siegfrieds bål når själva Valhall i en slutscen, som överträffar pyromanens vildaste fantasier – liksom all känd scenteknik före filmens dagar.

Smidesmotivet

6) Hos Wagner blir teatern musik och musiken scenbild, hyperrealistiskt eller starkt stiliserat, som när smidesmotivet börjar i stråkar, klarinetter och horn och sprids till 18(!) städ i olika storlekar med olika placering i rummet, allt noga föreskrivet i partituret. Slut ögonen i scenbytet och låt Wagners radioteater föra oss med Wotan och Loge på resa genom jordens innandöme, förbi Nibelheims grottekvarn. ”Alles mit furchtbarer Energie des Ausdrucks zu spielen” – Wagner gillade inte industrialismen. Det tilltagande, sedan avtagande hamrandet på små och stora städ ger musiken en ny rumslig dimension – gudarna passerar Alberichs slavsmedjor på uppvägen också, men då litet snabbare. Nästa gång arbetslivets (o)ljud blir musik är hos Edgar Varèse och futuristerna, John Cage blir den förste tonsättare som öppnar fönstret mot gatan, men Wagner blir alla filmkompositörers stora inspirationskälla.

Osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv

7) När Alberich misshandlar sin stackars bror Mime, tappar denne på marken något som han förtvivlat försökt dölja och behålla för sig själv, ett metallföremål. Wagner vågar låta det bli absolut tyst – en åttondels- plus fjärdedelspaus med fermat – medan Alberich plockar upp smidesstycket och inspekterar det. Fyra dämpade valthorn intonerar osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv för första gången. Det klingar som en magisk formel men samtidigt – som all magi? – manifesterar den sig som en helt genomskinlig tomhet. Det är inte bara ringen som bär en förbannelse som drabbar både ägare och offer. Osynlighets- eller förvandlingshjälmen, som den förtryckte Mime skapat för att undkomma broderns gissel, gör inte bara sin bärare osynlig eller förvandlar honom till vad som helst: Osynligheten gör dig genomskinlig, förvandlingen urholkar din personlighet, din själ.

Den lilla grodan

8. Ja, Wagner regisserar sin musik till teater, som förvänder synen genom hörseln. En snabb liten rörelse i klarinetternas låga register mot minsta möjliga tonsteg i engelska hornet lurar oss att se den lilla grodan, som Alberich i sitt övermod lockas att förvandla sig till. Gudarna hugger krypet direkt för vidare fångtransport upp i ljuset. Det finns hundra bra och dåliga sätt att lösa denna barnteaterutmaning på scenen – Wagners scenanvisning är inte den smartaste – men i orkestern är förvandlingarna från dvärg till groda självklar dramatisk minimalism.

Ringmotiv

9) När Wotan sätter ringen på sitt finger lämnar han sin manliga(?) diatoniska värld; just att han benämner sig ”de mäktigas MÄKTIGASTE herre” lockar honom ur stabil C-dur, ett halvtonssteg upp och en ters till – och där är han på en sekund i stället maktens fånge: Engelskt horn och klarinett visar på ögonblicket med ringmotivets liksom halvcirkelformade bågrörelse, ett ”runt” motiv som dess grundackord i h-dur – som leder inåt och stänger ute – att den ringen inte bara växer fast vid fingret. Den förändrar sin bärare, gör honom eller henne oemottaglig för allt annat än ringens makt. För Brünnhilde blir det en kärlek som gör henne blind och döv för omvärlden, för Wotan är det just nu känslan av allmakt. Om mindre än en halvtimme får han lämna ringen ifrån sig, en förlust han aldrig kommer över. Wagner låter oss höra att den som berör Alberichs ring aldrig igen blir fri.

Nibelungenhatmotivet

10) Nibelungenhatmotivet har man ibland kallat ett olycksbådande ackord i en bestämd molande rytmisk figur, som vi ofta kommer att få höra från trombonerna under tetralogins gång. Under Alberichs förbannelse hör vi det i låga klarinetter över molande horn, föregånget av en svischande figur i celli. Han, som en gång förbannade kärleken för att få guldet och makten, har blivit brutalt fråntagen ringen och med djävulsk sarkasm frågar sina kidnappare: ”Är jag fri nu? Verkligen fri?” De vet inte att de borde svara ett tydligt nej, inte att han kan dra dit pepparna växer.

Erdamotivet, naturmotivet

11) Urmodern Erda är Rhenguldets kortaste roll men när denna dea ex machina stiger upp ur jordens inre för att tala ett yngre gudasläkte till rätta, hör vi att hon är fundamental. Ingen skulle våga kalla henne en episod. Hon vänder skeendet direkt, skjuter upp katastroferna och gör så starkt intryck på Wotan att han på direkten vill följa henne hem till den underjord där hon sover sin allvetande sömn. Erda kommer att bli mor till Brünnhilde, valkyrian som blir kvinna och en gång bryter alla förbannelsens onda cirklar genom att lämna tillbaka guldet till naturen. Det majestätiskt uppåtsträvande Erdamotivet kallas också naturmotivet eftersom moder Jord är mer allomfattade än någon påstått allsmäktig allfader. Vi möter det först i ciss-dur men hör dess släktskap med floden Rhen och den musik, som skapade den första scenbilden på flodens botten ur ess-durs urslam. Först i fagott och tuba, sedan vandrande till viola och horn. Erdas sång tål ingen motsägelse – den förenar klarhet och kraft med böjlighet och tyngd, en massa av känsla och vetande, som oemotståndligt fyller alla tomrum. Det är nog så Wagner vill att vi skall uppfatta det som Goethe en gång kallade ”det evigt kvinnliga” – som naturen själv.

Åskmotivet

12) Wagner är lika enkel som han är raffinerad och vi vet att han hela livet älskade folklig spektakelkonst av det slag som långt före filmen fyllde scenen med naturkatastrofer och magi. I Rhenguldets final visar han på några minuter hela sitt register som musikalisk scenograf. Trots sin uttalade vilja att förvandla ytlig opera till djupsinnigt musikdrama tvekar han aldrig att måla med musik. Åskmotivets kraftfulla punkterade rytm är atletisk som guden Donner själv, vi hör vilken stark arm som svingar denna hammare. Men Wagner skäms inte för att både använda musikens stiliserade medel och scenteknikens realistiska. Först hornen och sedan bleckets olika sektioner blåser hur yxan svingas i luften men Torshammaren skall slå ner i en realistisk stenbumling och orkesterns pukor och stråkbasar – den musikaliska tolkningen av åska – får gärna kompletteras med muller från åskmaskin.

Regnbågsmotivet

13) Ur åskgudens hammarslag föds ännu ett av dessa expansiva ”långa” motiv som spänner bågar ur djupet mot höjden och tillbaka igen: Regnbågsmotivet är nästan genant illustrerande – redan i noterna ser det ut som en väldig båge… Och som en aura omges det av – i bästa fall alltså i Bayreuth – sex (!) harpors arpeggierande och ett oändligt differentierat surr från delade stråkar. Möjligen menade Wagner här ett stort antal av en idag antikverad liten harpa, som var placerad i axelhöjd. Så idag skulle det räcka med två tonstarka… Experterna får upplysa oss. Tillsvidare lyssnar vi till regnbågen genom orkesterns flimrande solregn.

Svärdsmotivet

14) Finns det manlig och kvinnlig musik? Wagner trodde att kvinnan skulle dominera det tjugonde århundradet – det skrev han på den lapp som han höll i sin hand när han dog. Men skall vi kalla runda, cirkelformade för ”kvinnliga” och falliskt uppåtsträvande för ”manliga”? Smörja, skulle jag tro. Men när trumpeten ”sehr energisch” blåser svärdsmotivets atletiskt uppåtstigande fanfar i C-dur instruerade Wagner 1876 i Bayreuth sångaren Betz att plötsligt få syn på ”ett till skatten hörande, inte påfallande svärd”, som jätten Fafner nyss glömt på scenen. Allfadern ”höjer det mot borgen (Valhall) som en symbol för hans stora tanke”… Förgäves klagar rhendöttrarna = naturen ur djupet medan gudarna promenerar ut på regnbågen och Wotans pompösa segrargest bara nödtorftigt skyler över att hela Rhenguldet är en enda katastrofal prolog till världens undergång.