Hovkapellet hem » Publicerat under kategori recensioner
DN: ”Hovkapellet övertygar. Bättre än så här blir det aldrig.”
Kategorier: konserter, orkestern, recensioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Puccini, Verdi och Operakritik…
För några dagar sedan hade jag äran att representera operaorkestermusikerns perspektiv i ett samtal kring operakritikens framtid.
Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten. Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.
Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.
Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?
Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.
I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto, Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?
För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)
Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?
Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.
Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!
Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!
Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?
Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.
Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.
Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, kompositörer, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, unga
En italiensk operaklassiker på repertoaren
Kostymprakt och magnifika arior i italiensk operaklassiker – missa inte det storslagna kärleksdramat. Läs mer om föreställningen på www.operan.se/andrea/.
Fredag den 22 oktober kl 19.30 var det premiär på Umberto Giordanos opera Andrea Chénier. Premiären spelades in av Sveriges Radio P2 för sändning den 6 november från kl 19.15.
”Hovkapellet skiner med blank lyster under Giordanos landsman Pier Giorgio Morandi, som tar fram varje utsirad detalj i orkestersatsen. Även kören är i sitt esse, både i tårta och trikolor” (SvD)
”den effektiva musiken, dramatisk och romantisk om vartannat, under Morandis lustfyllda ledning” (Aftonbladet)
Kategorier: föreställningar, recensioner
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Macbeth tillbaka
”Fasansfullt lysande” skrev pressen om Lena Nordin som Lady Macbeth i samband med premiären på Verdis Macbeth i februari i fjol. Nu är Vilppu Kiljunens uppsättning tillbaka med Marcus Jupither ffg och Lena Nordin som paret Macbeth. Nya i sammanhanget är även Lennart Forsén som Banquo, Jonas Duran som Macduff och Klas Hedlund som Malcolm.
Macbeth. Opera i fyra akter (paus efter akt 2). Musik: Giuseppe Verdi. Text: Francesco Maria Piave efter William Shakespeare. Version 1865 (final: version 1847). Från den 5 juni kl 18.00. Spelas 6 gånger t o m 15/6. Längd ca 3 tim 10 min. [Torbjörn Eriksson, presschef på Operan.]
Hovkapellet dirigeras av Pier Giorgio Morandi.
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Elektra, presscitat
Foto:Carl Thorborg, Kungliga Operan
”Världsklass”
”Det finns inte en död sekund i Staffan Valdemar Holms uppsättning av ’Elektra’ på Kungliga Operan… ett vidunderligt kraftprov… Hovkapellet, under ledning av Pier Giorgio Morandi, låter som om de spelade på instrument av granit. Ja, detta är en föreställning av världsklass.”
”Briljant Elektra på liv och död”
Katarina Dalayman, Kungliga Hovkapellet och dirigenten Pier Giorgio Morandi – orkestern låter briljant och det finns genomgående en sångbarhet i spelet, ett musicerande tillsammans […] det blir som att se den på nytt. Smärtsamt – på rätt sätt. 100 minuter opera, 100 minuter liv – och död.
”Elektra värd publikens jubel”
”Praktiskt taget alla sjunger sina roller för första gången, men sångarna rör sig påfallande fritt och obehindrat i detta omänskligt svåra partitur, där Pier Giorgio Morandi elegant tar fram det melodiska och skimrande. […] Och den här föreställningen ger även publiken tillfälle att jubla.”
”Skräckopera”
”Galna kvinnor sjunger om hämnd i en mästerlig uppsättning av Elektra. […] …mästerligt uppförd, framförd och utförd är denna Elektra.”
”smidigt tänkt och skönt klingande”
”…Pier Giorgio Morandi, som fint lotsar musiken mellan Rosenkavaljerens sötma och den vrålande expressionism som annars ligger nära till hands.”
”En blodröd triumf för hämnden”
”Det var storslaget att se och höra Stockholmsoperans nya ”Elektra” i lördags kväll.”
Fride Janson i Södermanlands nyheter
”Katarina Dalayman briljerar i Elektra”
”Lucia och lördagkväll, men Elektra på Operan är häftigare än utelivet. Psykoanalytiska djup och musik som kräver allt av sångarna knockar premiärpubliken. Klädd i en stram röd dress är Operans uppsättning en fullträff.”
”Tidslöst drama i avskalad uppsättning”
”Hovkapellet svarade med maximalt engagemang under Pier Giorgio Morandis hetsande ledning.”
”Elektra in på bara döden”
”Strauss musik fyller ut dessa livsrum med en musik som doftar av kokande tjära och väller fram som en ohejdbar lavaström, vilken Hovkapellet under Pier Giorgio Morandi har full kontroll över. En tätare och mer expressiv – och explosiv! – orkestersats är svår att finna.”
Ulf Stenberg, Tidningen Kulturen
”Musikaliskt av internationell klass”
”Alla tre – Marianne Eklöf, Emma Vetter och Katarina Dalayman – har överträffat varandra. Det är indirekt ett väldigt bra betyg åt regissör, scenograf och dirigent. … Musikaliskt av internationell klass. … Katarina Dalayman håller oss fastnaglade i fåtöljerna från första sekunden till den sista.”
Camilla Lundberg, SVT Kulturnyheterna
Genrepsklipp från Operan
Kategorier: föreställningar, recensioner, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Operans Siegfried hyllas i Bayreuth
Festspielnachrichten (utges i Wagners festspelstad Bayreuth) är en tidskrift som nu når Kungliga Operan. Tidskriften skriver i mycket positiva ordalag om ”Siegfried in der Stockholmer Oper”.
Staffan Valdemar Holms regi beskrivs som ”övertygande”… Artikeln utmynnar i en hyllning av det musikaliska: ”Gregor Bühl dirigiert die Königliche Hofkapelle mit grosser Übersicht, Transparenz und Liebe zum Detail. Kristallklar erklingen die Posaunen, wie überhaupt die Bläsergruppen von bester Qualität und Wagnererkenntnis zeugen. Die Celli zeichnen ein berührendes Waldweben, das Bühl wunderbar transparent gestaltet.”
Torbjörn Eriksson
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner, utblickar, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ragnarök i tysk press
Den tyska operatidskriften Orpheus har just utkommit med årets första nummer där Ragnarök recenseras under rubriken ”Starkes Finale”:
”… Gregor Bühl mit der Königlichen Hofkapelle einen solch beeindruckenden Wagner-Sound aus dem relativ kleinen Graben mit seinen vielen jungen und offenbahr sehr motivierten Musikern hervorgezaubert. Die profunden Bläser und transparanten Streicher hatten hieran grossen Anteil. Man merkte das Resultat intensiver Teamarbeit mit dem Orchester an vielen Stellen, wobei sich der Dirigent stets die Zeit nahm, wichtige Passagen voll ausmusizieren zu lassen, ohne jemals den grossen Fluss zu verlieren.”
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)