Hovkapellet hem » Publicerat under kategori opera
Macbeth tillbaka
”Fasansfullt lysande” skrev pressen om Lena Nordin som Lady Macbeth i samband med premiären på Verdis Macbeth i februari i fjol. Nu är Vilppu Kiljunens uppsättning tillbaka med Marcus Jupither ffg och Lena Nordin som paret Macbeth. Nya i sammanhanget är även Lennart Forsén som Banquo, Jonas Duran som Macduff och Klas Hedlund som Malcolm.
Macbeth. Opera i fyra akter (paus efter akt 2). Musik: Giuseppe Verdi. Text: Francesco Maria Piave efter William Shakespeare. Version 1865 (final: version 1847). Från den 5 juni kl 18.00. Spelas 6 gånger t o m 15/6. Längd ca 3 tim 10 min. [Torbjörn Eriksson, presschef på Operan.]
Hovkapellet dirigeras av Pier Giorgio Morandi.
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Figaros bröllop
Det drar ihop sig till premiär för Figaros bröllop eller ”Den galna dagen” – Mozarts berömda opera buffa i fyra akter. Text: Lorenzo da Ponte efter Beaumarchais skådespel. För regi och scenografi står Ole Anders Tandberg. Premiär på Kungliga Operan den 27 mars kl 19.30. Spelas 14 gånger t o m 14/5.
Premiären direktsänds i SR/P2 27/3 med start klockan 19.15.
Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans kör leds av dirigenten Stefan Klingele.
Kategorier: föreställningar, opera
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hej alla!
Nu sitter jag alltså här och ska blogga…spännande! Jag kan ju med säkerhet säga att jag har ägnat betydligt mer tid med min fiol än med datorn så vi får se hur det går! Och vem är nu jag?
Jag heter Malin och spelar fiol i Kungliga hovkapellet – man kan faktiskt säga att jag är uppfödd på och med Operan. Båda mina föräldrar jobbade nästan hela sitt yrkesliv i orkestern. Pappa Hans Samuelsson spelade fagott och mamma Kristina Samuelsson spelade fiol.
Ibland tänker jag att jag kanske skulle hittat på något mer eget än att göra exakt samma sak som båda mina föräldrar men jag älskar opera och tycker det är helt fantastiskt att jobba i ett så levande hus som Operan! Jag kommer säkert bli kvar och få ett fantastiskt yrkesliv.
Utöver mitt yrke så har jag min familj. Jag är gift med Henrik Peterson (som också spelar fiol och för tillfället är han på Operan, har även varit fast anställd här). Vi har tre barn Elvira 7 år, Rasmus 6 år och Signe 3 år. Jag har alltså inte så stora problem med vad jag ska göra när jag inte jobbar. Träning är också en stor del av mitt liv. Jag cyklar gärna, skidor är kul,
löpning en utmaning och styrketräning finns också med. Vätternrundan är ett stort mål som jag i år cyklar för andra gången!
Jag tycker det ska bli roligt att skriva lite om hur jag har det i livet på och utanför operan. Jag hoppas kunna ge er en rolig inblick i hur man har det som musiker, både det som är fantastiskt och även de bitarna som man kanske inte tänker på som utomstående!
Malin
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, opera, orkestern
Minneskonsert för Elisabeth Söderström och Erik Saedén
För att hedra minnet av hovsångarna Elisabeth Söderström och Erik Saedén, som båda gått bort under hösten, hålls en minneskonsert söndagen den 17:e januari kl. 15.00. Stefan Solyom leder Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör och solister, tal hålls av operachef Birgitta Svendén.
Läs mer om konserten på Operans hemsida.
Program
Kreationerna
Filmer ur Blomdahls Aniara 1959 med Erik Saedén, och ur
Janaceks Testamentet (Makropoulos) 1967 med Elisabeth Söderström.
Drottningholm
Air de danse & ”Cet asile” ur Orphée (Gluck) – Cecilia Nanneson och Kungliga Operans Kör
Tal av Birgitta Svendén
Svensk tonkonst
Ur Kung Eriks visor (Rangström) – Karl-Magnus Fredriksson, baryton och Mattias Böhm, piano
Genombrotten
Blomsterduetten ur Madame Butterfly (Puccini) – Sara Olsson och Susann Vegh
Sången till aftonstjärnan ur Tannhäuser (Wagner) – Gabriel Suovanen
Den stora repertoaren
Duett Greven/Susanna och Grevens aria ur Figaros bröllop (Mozart) – Marianne Hellgren Staykov och Ola Eliasson
Kör ur Eugen Onegin (Tjajkovskij) akt 1 – Annica Nilsson och Kungliga Operans Kör
Holbergs aria ur Maskeradbalen (Verdi) – Jesper Taube
Intermezzo ur Manon Lescaut (Puccini) – Kungliga Hovkapellet
Trion ur Rosenkavaljeren (Strauss) – Britt-Marie Aruhn,Susann Vegh och Marianne Hellgren Staykov
Avsked 1999 – 2009
Grevinnans scen ur Spader dam (Tjajkovskij) – Ingrid Tobiasson, damkör
Duett & kör ur Förklädd gud (Larsson) – Hillevi Martinpelto, Karl-Magnus Fredriksson och Kungliga Operans Kör
Im Abendrot (Strauss) – Hillevi Martinpelto
Kategorier: evenemang, konserter, opera, orkestern, sångare
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Elektra i P2 Live Opera
Lördagen den 12 december 2009 kl 19.15 bör älskare av opera i allmänhet och älskare av Richard Strauss i synnerhet bänka sig framför radioapparaterna (i den händelse man inte befinner sig på plats på Operan vill säga) och ratta in Sveriges Radio P2.
Då sänds nämligen ”Elektra” direkt från premiären på Kungliga Operan i Stockholm.
Solister är Katarina Dalayman, Marianne Eklöf, Emma Vetter, Johan Edholm, Magnus Kyhle m.fl.
Kungliga Operans kör och Kungliga Hovkapellet dirigeras av Pier Giorgio Morandi. Regi: Staffan Valdemar Holm.
”– Elektra är ett oerhört emotionellt verk”, säger regissören Staffan Valdemar Holm. ”Ett expresståg som rusar fram mot publiken i 1 timme och 45 minuter.”
Vad handlar Elektra om? ”Syster väntar på bror för att tillsammans ta livet av mor och ny man som hämnd för att de dödat far.” Läs Stefans Johanssons genomgång av Elektra.
Kategorier: föreställningar, opera, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Operans Siegfried hyllas i Bayreuth
Festspielnachrichten (utges i Wagners festspelstad Bayreuth) är en tidskrift som nu når Kungliga Operan. Tidskriften skriver i mycket positiva ordalag om ”Siegfried in der Stockholmer Oper”.
Staffan Valdemar Holms regi beskrivs som ”övertygande”… Artikeln utmynnar i en hyllning av det musikaliska: ”Gregor Bühl dirigiert die Königliche Hofkapelle mit grosser Übersicht, Transparenz und Liebe zum Detail. Kristallklar erklingen die Posaunen, wie überhaupt die Bläsergruppen von bester Qualität und Wagnererkenntnis zeugen. Die Celli zeichnen ein berührendes Waldweben, das Bühl wunderbar transparent gestaltet.”
Torbjörn Eriksson
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner, utblickar, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ragnarök i tysk press
Den tyska operatidskriften Orpheus har just utkommit med årets första nummer där Ragnarök recenseras under rubriken ”Starkes Finale”:
”… Gregor Bühl mit der Königlichen Hofkapelle einen solch beeindruckenden Wagner-Sound aus dem relativ kleinen Graben mit seinen vielen jungen und offenbahr sehr motivierten Musikern hervorgezaubert. Die profunden Bläser und transparanten Streicher hatten hieran grossen Anteil. Man merkte das Resultat intensiver Teamarbeit mit dem Orchester an vielen Stellen, wobei sich der Dirigent stets die Zeit nahm, wichtige Passagen voll ausmusizieren zu lassen, ohne jemals den grossen Fluss zu verlieren.”
Kategorier: föreställningar, opera, recensioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ledmotiv ur ”Ringen”: Rhenguldet
Wagnerpartitur Foto: Mikael Rydh
Nibelungens Ring av Richard Wagner spelas just nu för fulla hus på Kungliga Operan. För att njuta av musiken krävs inte mycket mer av publiken än nyfikenhet och öppna öron. Inga förkunskaper krävs för en fullödig musikdramatisk upplevelse. Men de som vill fördjupa sig en aning mer i Wagners klangvärld kan kanske ha glädje av artikelserien Ledmotiv ur ”Ringen” som Kungliga Hovkapellet nu startar. Här är första delen!
Orkestern är oerhört viktig i Wagners musikdramer. Något förenklat kan man säga att det i traditionell italiensk opera är rösten som är det bärande elementet. Wagner låter däremot orkestern dominera och bli den sammanhållande faktorn. Alla skeenden på scenen återspeglas eller föregrips i orkesterssatsen.
Vi bad vår gästdirigent Gregor Bühl göra ett representativt urval av ledmotiv ur de fyra Wagneroperorna som tillsammans utgör Nibelungens ring. Först ut är Rhenguldet, prologen till ”Ringen”, i vilken det berättas om hur guldet stjäls från rhendöttrarna av Alberich och vad detta sedan får för följder. Gregor Bühl valde ut fjorton motiv som han tycker är typiska och viktiga. Därpå vände vi oss till Operans chefdramaturg Stefan Johansson som författat korta texter till motiven.
Richard Wagner 1813-83
Den musikaliska termen ledmotiv (från tyskans Leitmotiv) uppstod på 1800-talet och förknippas främst med Richard Wagners operor, även om det förkommer hos andra tonsättare. Det syftar på ett karaktäristiskt motiv som flera gånger återkommer. Det kan vara en melodi eller en harmoniföljd och associeras med viktiga personer och händelser. Även känslolägen, platser, föremål och abstrakta principer får sina egna motiv hos Wagner. I engelskan har ordet övertagits som ”leading motive” och i franskan som ”motif conducteur”.
Till varje ledmotiv har vi bifogat musik- och notexempel. Klicka på noterna för att se ledmotivet i sitt sammanhang i partituret. De klingande exemplen är i mp3-format och hämtade från den radiosända premiären den 10 september 2005. Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Gregor Bühl.
Solister i de olika klippen är: Terje Stensvold (9, Wotan), Anna Larsson (11, Erda), Ketil Hugaas (7, Alberich), Marcus Jupither (10, Alberich 22/9-05), Hilde Leidland, Susann Végh och Katarina N Lèoson (2, Rhendöttar), Johan Edholm (12, Donner).
Tack till alla som bidragit på olika sätt: Helena Iggander på Operans arkiv, Operans fotografer och ljudavdelning. Tack till dirigenten Gregor Bühl, Kungliga Hovkapellet och solister och tack till Stefan Johansson för texterna.
Nu lämnar vi över pennan till Stefan Johansson som ska lotsa oss bland ledmotiven i Rhenguldet.
Mikael Rydh,
webbredaktör
2007-10-16
Del 1: Rhenguldet
1) Långt senare skrev Wagner att urmotivet till Rhenguldets inledning, ja, kanske till hela Ringen, hade kommit till honom som ett Ess-durackord, i halvt slumrande, halvt vaket tillstånd, på ett hotell i La Spezia den 5 september 1853. Musikologerna har påpekat att första skissen tvärtom är i d-dur… Men för oss lyssnare blir hursomhelst musiken till bild av ett naturens urtillstånd, ja, den blir scenografi, ”i djupet av floden Rhen”, ett enda ackord, i Wagners instrumentering stillastående och i ständig rörelse på en och samma gång. Men ur det amorfa flödet för oss urmelodin ständigt uppåt.
2) Ner i urelementens dunkel, i flodens djup, tränger en svag solstråle och tänder ”en strålande ljus guldglans” på spetsen av klippan, som rhendöttrarna simmar kring. Rhenguldsmotivet är hornets svar när solen bryter vattenytan. Än så länge är guldet en oskyldig glädjekälla, som ger ljus för flodens döttrars lek. Men snart skall guldet förvandlas till maktens, övermaktens och förtryckets redskap, när det smids till en ring av den som avstår från kärleken… Kanske hörs det redan, ett liksom obehagligt obetvingligt motiv. Vi skall leva med det länge i Ringen.
3) Valhallmotivet symboliserar inte bara ett hus och en tanke, den nya borg som Wotan uppför som bevis för sin makt. Det är arkitektur som musik, som orkesterns bleckblåsare skall spela med ”storslagen upphöjd ro”, adagio men utan att dröja. Specialbyggda (!) ”Wagnertubor”, kontrabasbasun och bastuba skall spela ”mycket mjukt”, i fyllig flerstämmighet, från orkesterns källarvåning och uppåt. Harpor och puka tecknar en silhuett som sträcker sig upp i ljuset medan trumpeter och bastrumpet spänner taket däröver. En punkterad rytm driver på. Vi hör att bygget står fast men också är en – inte ofarlig – idé om att göra makten synlig – och hörbar…
4) Där resarna Fasolt och Fafner går fram rister marken under deras tunga kroppars kraftfulla steg. Wagner har särskilt bett om tyngd i de ”små” noterna, som föregår ettan och trean i jättarnas motiv. De här kolosserna har fortfarande lika mycket snabbhet som styrka i musklerna. De har gjort sitt jobb – Valhall – och kräver sin lön – kärleksgudinnan själv. Wagner var samma generation som Karl Marx och antikapitalist som han – ”det dånar uti rättens krater” när jättarna är på gång och om det tar sin tid att reta upp dessa Ringens arbetare kommer deras raseri att bli desto mer omvälvande.
5) Snabba kromatiska rörelser uppåt i kvarter och sexter är eldsguden Loges och eldens motiv. Loge är Ringens trickster, udda i gudasällskapet, där bara Wotan ser nyttan av honom som rådgivare och diplomat, de övriga kallar honom opålitlig. I den nordiska Eddan är Loke könsöverskridande, han har en tillgiven hustru men knullar med Oden och förvandlar sig till kvinna när han med en jätte skall avla monstret Fenrisulven … I Ringen tycks ingen älska Loge men alla behöver elden, som snart skall omge Brünnhilde när hon sover sin törnrosasömn på klippan och till slut över Siegfrieds bål når själva Valhall i en slutscen, som överträffar pyromanens vildaste fantasier – liksom all känd scenteknik före filmens dagar.
6) Hos Wagner blir teatern musik och musiken scenbild, hyperrealistiskt eller starkt stiliserat, som när smidesmotivet börjar i stråkar, klarinetter och horn och sprids till 18(!) städ i olika storlekar med olika placering i rummet, allt noga föreskrivet i partituret. Slut ögonen i scenbytet och låt Wagners radioteater föra oss med Wotan och Loge på resa genom jordens innandöme, förbi Nibelheims grottekvarn. ”Alles mit furchtbarer Energie des Ausdrucks zu spielen” – Wagner gillade inte industrialismen. Det tilltagande, sedan avtagande hamrandet på små och stora städ ger musiken en ny rumslig dimension – gudarna passerar Alberichs slavsmedjor på uppvägen också, men då litet snabbare. Nästa gång arbetslivets (o)ljud blir musik är hos Edgar Varèse och futuristerna, John Cage blir den förste tonsättare som öppnar fönstret mot gatan, men Wagner blir alla filmkompositörers stora inspirationskälla.
Osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv
7) När Alberich misshandlar sin stackars bror Mime, tappar denne på marken något som han förtvivlat försökt dölja och behålla för sig själv, ett metallföremål. Wagner vågar låta det bli absolut tyst – en åttondels- plus fjärdedelspaus med fermat – medan Alberich plockar upp smidesstycket och inspekterar det. Fyra dämpade valthorn intonerar osynlighets- eller förvandlingshjälmens motiv för första gången. Det klingar som en magisk formel men samtidigt – som all magi? – manifesterar den sig som en helt genomskinlig tomhet. Det är inte bara ringen som bär en förbannelse som drabbar både ägare och offer. Osynlighets- eller förvandlingshjälmen, som den förtryckte Mime skapat för att undkomma broderns gissel, gör inte bara sin bärare osynlig eller förvandlar honom till vad som helst: Osynligheten gör dig genomskinlig, förvandlingen urholkar din personlighet, din själ.
8. Ja, Wagner regisserar sin musik till teater, som förvänder synen genom hörseln. En snabb liten rörelse i klarinetternas låga register mot minsta möjliga tonsteg i engelska hornet lurar oss att se den lilla grodan, som Alberich i sitt övermod lockas att förvandla sig till. Gudarna hugger krypet direkt för vidare fångtransport upp i ljuset. Det finns hundra bra och dåliga sätt att lösa denna barnteaterutmaning på scenen – Wagners scenanvisning är inte den smartaste – men i orkestern är förvandlingarna från dvärg till groda självklar dramatisk minimalism.
9) När Wotan sätter ringen på sitt finger lämnar han sin manliga(?) diatoniska värld; just att han benämner sig ”de mäktigas MÄKTIGASTE herre” lockar honom ur stabil C-dur, ett halvtonssteg upp och en ters till – och där är han på en sekund i stället maktens fånge: Engelskt horn och klarinett visar på ögonblicket med ringmotivets liksom halvcirkelformade bågrörelse, ett ”runt” motiv som dess grundackord i h-dur – som leder inåt och stänger ute – att den ringen inte bara växer fast vid fingret. Den förändrar sin bärare, gör honom eller henne oemottaglig för allt annat än ringens makt. För Brünnhilde blir det en kärlek som gör henne blind och döv för omvärlden, för Wotan är det just nu känslan av allmakt. Om mindre än en halvtimme får han lämna ringen ifrån sig, en förlust han aldrig kommer över. Wagner låter oss höra att den som berör Alberichs ring aldrig igen blir fri.
10) Nibelungenhatmotivet har man ibland kallat ett olycksbådande ackord i en bestämd molande rytmisk figur, som vi ofta kommer att få höra från trombonerna under tetralogins gång. Under Alberichs förbannelse hör vi det i låga klarinetter över molande horn, föregånget av en svischande figur i celli. Han, som en gång förbannade kärleken för att få guldet och makten, har blivit brutalt fråntagen ringen och med djävulsk sarkasm frågar sina kidnappare: ”Är jag fri nu? Verkligen fri?” De vet inte att de borde svara ett tydligt nej, inte att han kan dra dit pepparna växer.
11) Urmodern Erda är Rhenguldets kortaste roll men när denna dea ex machina stiger upp ur jordens inre för att tala ett yngre gudasläkte till rätta, hör vi att hon är fundamental. Ingen skulle våga kalla henne en episod. Hon vänder skeendet direkt, skjuter upp katastroferna och gör så starkt intryck på Wotan att han på direkten vill följa henne hem till den underjord där hon sover sin allvetande sömn. Erda kommer att bli mor till Brünnhilde, valkyrian som blir kvinna och en gång bryter alla förbannelsens onda cirklar genom att lämna tillbaka guldet till naturen. Det majestätiskt uppåtsträvande Erdamotivet kallas också naturmotivet eftersom moder Jord är mer allomfattade än någon påstått allsmäktig allfader. Vi möter det först i ciss-dur men hör dess släktskap med floden Rhen och den musik, som skapade den första scenbilden på flodens botten ur ess-durs urslam. Först i fagott och tuba, sedan vandrande till viola och horn. Erdas sång tål ingen motsägelse – den förenar klarhet och kraft med böjlighet och tyngd, en massa av känsla och vetande, som oemotståndligt fyller alla tomrum. Det är nog så Wagner vill att vi skall uppfatta det som Goethe en gång kallade ”det evigt kvinnliga” – som naturen själv.
12) Wagner är lika enkel som han är raffinerad och vi vet att han hela livet älskade folklig spektakelkonst av det slag som långt före filmen fyllde scenen med naturkatastrofer och magi. I Rhenguldets final visar han på några minuter hela sitt register som musikalisk scenograf. Trots sin uttalade vilja att förvandla ytlig opera till djupsinnigt musikdrama tvekar han aldrig att måla med musik. Åskmotivets kraftfulla punkterade rytm är atletisk som guden Donner själv, vi hör vilken stark arm som svingar denna hammare. Men Wagner skäms inte för att både använda musikens stiliserade medel och scenteknikens realistiska. Först hornen och sedan bleckets olika sektioner blåser hur yxan svingas i luften men Torshammaren skall slå ner i en realistisk stenbumling och orkesterns pukor och stråkbasar – den musikaliska tolkningen av åska – får gärna kompletteras med muller från åskmaskin.
13) Ur åskgudens hammarslag föds ännu ett av dessa expansiva ”långa” motiv som spänner bågar ur djupet mot höjden och tillbaka igen: Regnbågsmotivet är nästan genant illustrerande – redan i noterna ser det ut som en väldig båge… Och som en aura omges det av – i bästa fall alltså i Bayreuth – sex (!) harpors arpeggierande och ett oändligt differentierat surr från delade stråkar. Möjligen menade Wagner här ett stort antal av en idag antikverad liten harpa, som var placerad i axelhöjd. Så idag skulle det räcka med två tonstarka… Experterna får upplysa oss. Tillsvidare lyssnar vi till regnbågen genom orkesterns flimrande solregn.
14) Finns det manlig och kvinnlig musik? Wagner trodde att kvinnan skulle dominera det tjugonde århundradet – det skrev han på den lapp som han höll i sin hand när han dog. Men skall vi kalla runda, cirkelformade för ”kvinnliga” och falliskt uppåtsträvande för ”manliga”? Smörja, skulle jag tro. Men när trumpeten ”sehr energisch” blåser svärdsmotivets atletiskt uppåtstigande fanfar i C-dur instruerade Wagner 1876 i Bayreuth sångaren Betz att plötsligt få syn på ”ett till skatten hörande, inte påfallande svärd”, som jätten Fafner nyss glömt på scenen. Allfadern ”höjer det mot borgen (Valhall) som en symbol för hans stora tanke”… Förgäves klagar rhendöttrarna = naturen ur djupet medan gudarna promenerar ut på regnbågen och Wotans pompösa segrargest bara nödtorftigt skyler över att hela Rhenguldet är en enda katastrofal prolog till världens undergång.
Stefan Johansson
chefdramaturg vid Kungliga Operan
2007-04-18
Denna text får ej mångfaldigas eller ytterligare
publiceras utan tillstånd från författaren.
Kategorier: bilder, opera, video och ljud, Wagner
Det svenska Kungliga Hovkapellet och Gustaf III:s opera
18 januari 1773, då den svenska operan invigdes med Thetis och Pelée, hade det svenska hovkapellet redan funnits i minst 250 år. I och med Gustaf III:s tronbestigning förändrades kapellets hela arbetssätt – från hov- och konsertorkester till vad orkestern är ännu idag: en opera- och balettorkester som endast spelar konserter då operaplaneringen så medger.
Den tillträdande kungen var mycket teaterintresserad, däremot var han inte speciellt musikkunnig. Men, eftersom teater vid hans tid mest framfördes ihop med musik ville han gärna följa det rådande modet. Hans främsta mål var att få till stånd en svensk talscen, och Operan kom därför efter sitt grundande ofta lite i skymundan. Kungliga Operan benämndes under sina första fyrtio levnadsår ”Kongl. musikaliska akademien för befordrande av deklamation och musik.” Operans direktör Ehrensvärd dömde sitt hovkapell hårt, han ansåg att det var en ganska bedrövlig och inkompetent skara, men menade också att mycket annat inte var att vänta med den mycket låga nivån på musikernas löner.
Man kan ju tycka att kungens första steg vid inrättandet av sin opera, med tanke på den rådande situationen, borde ha varit att skaffa sig ett nytt hovkapell med mer kompetenta musiker och betala dem ordentliga löner, speciellt eftersom operatjänstgöring då som nu medför en mycket större arbetsbörda än tjänstgöring som enbart konsertorkester. Det gjorde han konstigt nog inte, utan anställde bara ett fåtal musiker och lönerna bibehölls i stort sett oförändrade.
Detta är ett urval hovkapellister anno 1773. Förteckningen är varken komplett eller verifierad i detalj, eftersom vår databas över samtliga musiker än så länge inte sträcker sig längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. (Åren 1850-1898 är av tekniska skäl ännu inte inlagda i databasen på hovkapellets webbplats.)
| HOVKAPELLET 1773: | Christian Fr Georg Berwald | Kontrabas |
| Hovkapellmästare | Carl Ulrik Faley | Adolfo Lodovico Uttini |
| Francesco Antonio Uttini | Johan Gustaf Simson | Julius Kuhlman |
| Michael Kraepelin | ||
| Konsertmästare | Viola | |
| Anton Perichon | Carl Fredrik Reddewigh | Flöjt |
| Erik Ferling | Johan Christian Leiditz | Johann Gottlieb Adam |
| Fredrik Söderman | Christian Ludvig Kuhlau | |
| Violin | Fredrik Kuhlau | |
| Leonardi | Oboe | |
| Elias Carlander | Cello | Johan Fredrik Grenser |
| F B Augusti | Anton Uriot | Heinrich Philip Klusmeyer |
| Johan David Zander | Anselme Baptiste | |
| Mathias Daniel Böritz | Christoffer Pihlman | Valthorn |
| Carl Fr Wilhelm Salomoni | Johan Gottfrid Jäger | Böhm d.ä. |
| Johan Carper Meckel | Böhm d.y. |
Kungen, eller kanske snarare ledningen för Hovkapellet, verkar ha haft dålig insyn i den tidens musikliv när det förmodades att det var svårt att rekrytera fullgoda musiker till Hovkapellet. Den stora konsertverksamhet som bedrevs under 1760-talet visade tydligt att orkestermusiken i Stockholm låg på en minst lika hög nivå som i de övriga europeiska huvudstäderna, och till de provspelningar som sedermera hölls kom det en mängd sökande.
Utöver de nyanställda musikerna (6 violinister, 4 altviolinister, 3 cellister, 1 flöjtist och en oboist) ingick från den här tiden 12 hovtrumpetare och 2 trumslagare i orkestern. Storleken på orkestern 1773 behölls i stort sett hela 1770-talet. Först 1778 börjar man nämna vilka instrument kapellisterna spelade och man kan därmed först från och med detta år se hur orkestern var sammansatt:
1 hovkapellmästare, 1 konsertmästare, 6 första och 6 andra violinister, 4 altviolinister, 4 cellister, 2 kontrabasar, 2 flöjtister, 2 oboister, 1 fagottist, 2 hornister, 12 hovtrumpetare och 2 pukslagare. Dessutom som extra musiker den gamle konsertmästaren Perichon och tre ”musikanter”.
År 1778 är inte bara året då musikerna kopplas ihop med sina instrument, utan också året då de får den titel vi har än idag – hovkapellist. Förut hette de ”capellbetjenter”. Men egentligen var det på sångsidan den största förändringen skedde när operan inrättades. Sångsolisterna var innan dess inte speciellt många och hörde dessutom till Hovkapellet. Redan tidigare hade man försökt utveckla solosången i landet, kung Adolf Fredrik bjöd in ett sällskap med italienska sångare och sångerskor, men man ansåg i början på 1770-talet att det fortfarande rådde för stor brist på sångare – framförallt svenska sådana.
1772 strukturerade man därför om Hovkapellet genom att avskeda de sista i orkestern anställda sångerskorna och man skapade en särskild vokalgrupp som var direkt underställd teatern. Det var alltså först nu Hovkapellet blev en ren instrumentalensemble.
I vokalgruppen ingick förutom solisterna även en stor kör, som redan från början var mycket stor med den tidens mått mätt (40–50 personer) och inte minst, väldigt bra! Man skapade dessutom en balettavdelning med ca 30 personer. (Den förste balettmästaren var en fransman – Louis Gallodier.)
Thetis och Pelée, 1773, försättsblad Basso-stämma
detaljbild titel
Och så var den svenska operan sjösatt. Efter den stora invigningsoperan Thetis och Pelée av Uttini den 18 januari 1773 gavs några månader senare den ”heroiska baletten” Acis och Galatea med arrangerad musik av Händel, och den 25 november hade Glucks Orpheus och Euridice premiär. Med undantag av några skakiga år i slutet på 1700- och början på 1800-talet då orkestern till och med avskedades för att sedan återanställas nästan i sin helhet har vi utan avbrott fungerat precis som vi gör än idag – som en oumbärlig del i det stora pussel som en opera- eller balettföreställning innebär.
När arbetsbördan så tillåter ger vi konserter, turnerar, spelar kammarmusik och undervisar, precis som våra företrädare, som var med i Gustaf III:s operahus, gjorde. Så gjorde också de kapellister som var med och invigde vårt nuvarande operahus 1898. 19 september detta år invigdes huset med en festkantat av Ivar Hallström, Lindblads ”Frondörerna” samt scener ur Estrella di Soria av Franz Berwald. Kanske kommer en del av de nuvarande hovkapellisterna att medverka vid invigningen av ett framtida, nytt operahus.
Stockholm 7 februari 2007, Backa Katarina Eriksson
Operanötter, facit
Rätta svaren på jultävlingen Operanötter:
1 Figaros bröllop (Se vuol ballare…)
2 Den flygande Holländaren (ledmotivet)
3 Tosca (Vissi d’arte)
4 Mästersångarna i Nürnberg (Beckmessermotivet)
5 Trollflöjten (Papagenos 2a aria)
6 Rigoletto (Caro nome)
7 Eugene Onegin (Tricquets kuplett)
8 Barberaren i Sevilla (Una voce poco fa)
9 Valkyrian (Ödesmotivet)
10 Tristan och Isolde (!)
11 Aida (Celeste Aida)
12 Don Juan (serenaden)
13 La Traviata (Dryckesvisan)
14 Carmen (!)
15 Parsifal (Trostemat)
16 Tannhäuser (Aftonstjärnan)
17 Lohengrin (Häroldssignalen)
18 Bohème (Musettes aria)
19 Madame Butterfly (sista arian)
20 Valkyrian (slutet på akt 1)
Kategorier: opera, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)