Hovkapellet hem » Publicerat under kategori opera
Stiffelio på repertoaren
Svensk premiär för opera av Verdi. Kan man förlåta en otrohet eller inte? Den frågan ställs i Giuseppe Verdis opera Stiffelio som får sin svenska premiär lördag den 16 april på Kungliga Operan.
Stiffelio hade sin urpremiär 1850 i italienska Trieste, men försvann från repertoaren p g a censuren, främst p g a problematiken med en förlåtelse för otrohet som sker från en predikstol.
Partituret ansågs försvunnet fram till 1960 då en kopia återfanns i Neapel. Sedan dess har verket förekommit på repertoaren i olika operahus, men det är alltså först nu Verdis opera ges i Sverige. Musiken låter omisskännligt Verdi och kan säkert föra tankarna till t ex Trubaduren.
På pulten framför musikerna i Kungliga Hovkapellet står 1:e gästdirigent Pier Giorgio Morandi.
Kategorier: föreställningar, opera
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Puccini, Verdi och Operakritik…
För några dagar sedan hade jag äran att representera operaorkestermusikerns perspektiv i ett samtal kring operakritikens framtid.
Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten. Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.
Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.
Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?
Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.
I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto, Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?
För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)
Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?
Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.
Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!
Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!
Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?
Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.
Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.
Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, kompositörer, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, unga
Wozzeck
Wozzeck, Alban Bergs starka 1900-talsopera, står nu åter på repertoaren på Kungliga Operan.
Götz Friedrichs lovprisade uppsättning av Alban Bergs mästerverk från 1925 har inte spelats på Operan sedan 2001, och nu ges den i helt ny rollbesättning.
Wozzeck handlar om den lilla människan som hunsas av överheten och drabbas av känslor som inte ryms i de armas liv. Menige soldaten Wozzeck lånar sig till vetenskapliga experiment för att försörja sitt barn och dess mor, Marie, som bedrar honom med den virile tamburmajoren. Mord och självmord blir det tragiska slutet. Alban Bergs musik ger de förtryckta upprättelse med brinnande humanistiskt patos.
Hovkapellet, Operakören, barnkör och solister leds av dirigent Andreas Stoehr.
Nypremiär på Kungliga Operan den 4/12 kl 19.30. Ges även 7, 15, 29/12 samt 4/1 2011. Akt I – III = 1 timme 40 minuter. Ingen paus.
Presscitat från premiären 2000:
Götz Friedrichs tolkning av Alban Bergs opera Wozzeck berör och engagerar (Upsala Nya Tidning)
En Wozzeck att känna sig stolt över (Eskilstuna-Kuriren)
En knytnäve mitt i magen (DN)
Tips:
Vill du läsa mera och förbereda dig inför operabesöket? Här finns hela Wozzecklibrettot på tyska.
Kategorier: föreställningar, kompositörer, opera
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Urpremiär för Triumf och tragedi
Vad händer när strålkastarna släcks och ovationerna tystnar? Vad gör en man som skall byta bana med mer än halva livet framför sig? Detta är temat för Triumf och tragedi som får urpremiär på Kungliga Operan i Rotundan den 15 oktober. Inspirerad av brottaren Mikael Ljungbergs öde är detta en avskalad nutidsopera som berättar om en vardag där våra viktigaste tankar alltför sällan kläs i ord och där tystnaden kan bli dödlig.
I Triumf och tragedi hör vi Karl-Magnus Fredriksson och Marianne Hellgren Staykov tillsammans med Daniel Boyacioglu som gör den talade rollen, Jokern. Uppsättningen är regisserad av Mårten Forslund och medlemmar ur Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Andreas Hanson.
Det restaurerade Rotundacaféet öppnar 1 timme före varje föreställning. Där kan du njuta av kaffe och bulle eller vin, öl och lite snacks.
Ett beställningsverk av Kungliga Operan efter ett initiativ av Intercult.
Musik: Paula af Malmborg Ward Text: Daniel Boyacioglu. Scenografi: Richard Andersson. Kostym: Michael Glas. Ljus: Nina Mylly. Mask: Viki Todorovic. Dramaturg: Stefan Johansson. Regi: Mårten Forslund. Urpremiär den 15/10 kl 19.00 på Operans Rotunda. Ges även 16, 18, 20, 23, 25, 27, 29/10 samt 1, 3/11. Längd: 1 tim.
Kategorier: föreställningar, opera
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Unga på Operans poesitävling
Är du mellan 15 och 20 år och gillar att skriva poesi? Skriv en kärleksdikt och få den uppläst på Kungliga Operan! ”Du som skriver om kärlek eller som alltid drömt om att skriva dikter, ta chansen att vara med!”. Läs mer om tävlingen på Unga på Operans blogg.
Kategorier: evenemang, opera, unga
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Rigoletto med ny orkesteruppställning
Lördagens nypremiär av Rigoletto är den 47:e i denna uppsättning och den 480:e gången som verket ges på Kungliga Operan sedan premiären 1861. Titelrollen görs för första gången av Jesper Taube.
I samband med nypremiären provar orkestern, Kungliga Hovkapellet, en ny uppställning som är vanlig i italienska operahus. Första violin sitter helt i mitten och träblåset längs barriären till vänster om dirigenten. En av fördelarna är att melodistämman bär ut optimalt i salen och blir tydligare för samtliga musiker även i diket, allt enligt orkesterchef Fredrik Andersson.
Kategorier: föreställningar, opera, orkestern
Elektra på bio
På lördag 11 september kl 19.30 direktsänds succéföreställningen Elektra live från Kungliga Operan till ett 60-tal biografer i Folkets Hus och Parkers digitala biokedja.
Här sänds Elektra:
Stockholmstrakten: Hallunda, Tumba Spånga och Kallhäll.
Dessutom: Alingsås, Anderslöv, Arboga, Bengtsfors, Boden, Boxholm, Bureå, Båstad, Falun, Filipstad, Gnesta, Gusum, Göteborg, Hagfors, Heby, Helsingborg, Iggesund, Karlskoga, Katrineholm, Krokstrand, Kumla, Kungsbacka, Köping, Lammhult, Lidköping, Lilla Edet, Lund, Lysekil, Malmö, Mörrum, Norrköping, Nyköping, Nynäshamn, Osby, Piteå, Sigtuna, Skelleftehamn, Skoghall, Skärhamn, Smedjebacken, Stenungsund, Strängnäs, Svalöv, Tomelilla, Torslanda, Ulricehamn, Varberg, Visby, Vänersborg, Västerås, Ystad, Åseda och Älmhult
Mer om bioföreställningen på Folkets Hus och Parker.
Kategorier: föreställningar, opera, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Sommar i Savonlinna
I skrivande stund har Kungliga Operan och Hovkapellet semester, men om två veckor börjar repetitionerna inför sommarens turné till Savonlinna Nyslott Operafestival i Finland, där solister, kör och orkester medverkar i två produktioner: Figaros bröllop och Elektra.
Scen: Olavinlinna slott (Olofsborg). Läs mer om denna borg från 1470-talet på Wikipedia. Du kan hitta fler bilder på borgen här.
Dirigenter: Patrik Ringborg (Elektra) och Stefan Klingele (Figaros bröllop).
Föreställningsdatum: 27, 29, 30 juli ges Figaros bröllop och 28 och 31 juli ges Elektra.
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)