Hovkapellet hem » Publicerat under kategori nekrolog
In memoriam
Det är en allmän uppfattning att oboister på grund av trycket som de utsätter hjärnan för när de pressar stora mängder luft genom munstyckets minimala öppning för det första blir tokiga, och för det andra på grund av detta inte kan bli gamla.
Detta motbevisas genom att fem före detta oboister i Kungliga Hovkapellet tråkigt nog lämnat det jordiska inom loppet av 14 månader, den yngste 80 år och den äldste 97 år gammal.
Alf Nilsson (1940–2020) var anställd i Hovkapellet 1958–1962, därefter mest känd som Kungliga Filharmonikernas solooboist.
Tivadar Bantay (1928–2019) var Hovkapellets solooboist 1962–1992
Lars Stark (1925–2019) var anställd vid Hovkapellet 1952–1985 både som solooboist och även som engelskhornist.
Lars Olof Loman (1925–2020) var anställd mellan 1946–1951 för att därefter spela alternerande solooboe hos Kungliga Filharmonikerna.
Minst tre av ovan nämnda oboekollegor till oss förenas av namnet Lännerholm.
Torleif Lännerholm (1923–2020) var anställd som solooboist vid Hovkapellet 1943–1946 där han efterträdde sin storebror Rolf (1912–1987) som även undervisade åtminstone Alf Nilsson, Lars Stark men även lillebror Torleif till att bli oboelegendarer.
Jag hade det stora nöjet att på initiativ av Torleifs välkände son, trombonisten Åke få intervjua Torleif i januari i år (2020) strax före hans 97-årsdag inför ett storslaget oboistkonvent på Musikaliska,”Oboefrossa”. Trots lite nedsatt syn och hörsel på gamla dar sprudlade Torleif av liv när vi pratade om oboespel,oboister och inte minst delade han generöst med sig av anekdoter ur sin rekordlånga karriär som Radiosymfonikernas legendariska solooboist med vilka han ofta var solist och spelade med många av de mest namnkunniga dirigenterna och solisterna.
Jag försökte att få ur honom lite skvaller om förment jobbiga dirigenter eller kollegor, men han vidhöll rakryggat att de allra flesta var hyggliga människor. Inget skitsnack där inte! Bland annat blev han den förste svenske oboisten att spela Richard Strauss oboekonsert den 30:e januari 1949, en konsert som på sin tid ansågs snudd på ospelbar och även i våra dagar är ett av de mest anspråksfulla verken för vårt instrument.
På mina påståenden om konsertens svårigheter svarade han bara med ett stort leende: ”Äh, den var ju inte så jobbig, bara kul att spela!”
Om sina år i Hovkapellet berättade han att oboisterna fick turas om att rycka in i beredskapstjänst, det var ju krig. Det var svåra år och svårt att få tag på material för munstyckstillverkning från utlandet.”Men det gick på något sätt.”
Att vårt möte gav mig blodad tand är självklart, hans härliga sätt att berätta om gamla dagar kombinerat med en stor portion humor och värme gjorde att jag såg mycket fram emot att träffas igen. Men så kom coronapandemin i vägen med restriktioner och besöksförbud och Torleif lämnade oss den 6 november i år.
För oss i Hovkapellet lever tursamt nog namnet Lännerholm vidare genom Torleifs dotter Åsa, som ständigt förtrollar både oss och publiken med sitt enastående harpspel .
2020-12-22
Fredrik Söhngen
LÄS MER: Oboister – dåtid, nutid och framtid
Oleg Balabine död
Oleg Balabine har avlidit.
Oleg kom till Kungliga Hovkapellet 1992 och pensionerades 2012 efter 20 år i orkestern. Utöver sitt arbete som alternernade stämledare i violastämman har Oleg gjort en stor insats för musiklivet bland annat genom sin lärargärning på Lilla Akademien i Stockholm. Saknaden är stor bland medlemmarna i Hovkapellet.
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Edith Wohl Ernster död
Edith Wohl Ernster, foto Enar Merkel Rydberg, -76
Hovkapellisten Edith Wohl Ernster har avlidit, 93 år gammal. Edit var något av en pionjär, som en av de första kvinnliga musikerna i Hovkapellet och senare Sveriges första kvinnliga konsertmästare. Hon tjänstgjorde, med ett kortare avbrott, i orkestern mellan åren 1952 och 1985.
Edith sökte till Hovkapellet trots att violinistjobbet stod annoserat under ”platser för män”. Provspelningen ägde rum på Operans scen, med nerdragen ridå. Juryn gillade verkligen hennes spel men protesterade när ridån drogs upp och det upptäcktes att hon var kvinna. Kapellmästare Sixten Ehrling talade sig dock varm för Edith och övertalade juryn att prova henne. Omkring ett år senare fick hon anställning i orkestern.
Hösten 2005 besökte Backa Katarina Eriksson den pensionerade violinisten, samtalade med henne om tiden i Hovkapellet och gjorde ett reportage. Läs hennes text här: Samtal med Edith Wohl Ernster.
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Lennart Jonsson död
Lennart Jonsson
foto: Alexander Kenney 2005.
Orkestern har nåtts av det sorgliga beskedet att klarinettisten Lennart Jonsson under sommaren avlidit efter en kortare tids sjukdom. Vi har mist en god vän och en fin kollega och saknaden är nu mycket stor bland medlemmarna i Hovkapellet.
Lennart har varit anställd i Hovkapellet sedan 1988.
Han studerade först på Ingesunds musikhögskola för Tage Swärd och därefter på Musikhögskolan i Stockholm för Ulf Nilsson och Kjell-Inge Stevenson. Efter avlagd pedagogisk examen 1981 var han verksam som frilansande orkester- och kammarmusiker med avbrott för kortare utlandsstudier, bl.a. för Hans Deinzer. 1987-1988 arbetade han som lärare i klarinett och kammarmusik på Ingesunds musikhögskola.
Lennart blev 60 år. Våra tankar och vår medkänsla går nu till hans hustru och tre barn.
Foto: Jarl Högbom
Berislav Klobucar är död
Förste kapellmästare vid Operan 1972-81
Dirigenten Berislav Klobucar, verksam som musikchef och förste kapellmästare vid Kungliga Operan i Stockholm (1972-81), har avlidit.
Vid unga år studerade han bl a för dirigenten Clemens Krauss, känd inte minst för sina samarbeten med Richard Strauss.
Han var född i Zagreb 1924, dåvarande Jugoslavien, bosatt i Österrike och verksam vid stora operahus över hela världen, först och främst vid Wiener Staatsoper där han debuterade 1953 för att där dirigera sammanlagt 1133 föreställningar.
På Operan dirigerade han över 200 föreställningar (216 föreställningar enligt vår repertoardatabas), f.f.g. 1965 med Sverigepremiären av Elektra med Birgit Nilsson. Här ledde han vidare bl a premiärerna av Mästersångarna i Nürnberg i regi av Götz Friedrich och Sverigepremiären på Die Frau ohne Schatten med Birgit Nilsson som Färgarfrun.
Han dirigerade även på bl a Metropolitanoperan samt 1964, 1967, 1968 och 1969 vid festspelen i Bayreuth. Efter åren som chef i Stockholm var han bl a chefdirigent på operan i Nice. Han blev särskilt känd för sina tolkningar av Wagner och Strauss och kom att arbeta med stjärnor som Birgit Nilsson och Plácido Domingo.
Berislav Klobučar avled i fredags i Wien, 89 år gammal.
Text: Torbjörn Eriksson, Operan. Foto: E M Rydberg
Läs gärna också Marcus Boldemans artikel om Klobucar, DN Kultur lör 21/6 2014
Klobucar var mycket omtyckt av musikerna i Hovkapellet. Så här berättade tex den nu pensionerade altviolinisten Kjell Nilsson 2008:
Första gången han kom hit gjorde han Elektra tillsammans med regissören Hartmann. När repetitionstiden började närma sig slutet kom scenens byrå och frågade om de inte behövde fler repetitioner, för det begärde ju alla kapellmästare och regissörer. ”Nej”, svarade de, ”det är klart.”
Klobucar, ”Klubban”, var en klippa som man alltid kunde lita på. Allt han ledde (till skillnad från de som dirigerade ”under Hovkapellets vana ledning”) var av hög klass. Hans särmärke var att resa sig från pallen högst en gång under en akt och då blev det musik, vill jag lova. Han kunde vara barsk men fnittrade ibland som ett barn.
Kategorier: dirigenter, nekrolog
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Violinisten Josef Grünfarb död
Josef Grünfarb, född 1920 i Stockholm, har som tidigare meddelats avlidit. Hans närmaste är barnen Eva och Anita med familjer.
JOSEF GRÜNFARB VAR en av Sveriges främsta violinister, respekterad av sina kollegor, elever och konsertbesökare för sitt lysande violinspel, sin rika och varma ton, sina tolkningar och sin integritet. Han studerade violin för sin far Moschko Grünfarb, för Carl Garaguly och för Julius Ruthström vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Som Jenny Lind-stipendiat studerade han för Tibor Varga i London.
Tolv år gammal debuterade han som solist med Stockholms filharmoniska orkester och under sin karriär framträdde han ofta såväl i Sverige som utomlands. Hans framföranden och inspelningar av violinkonserter av bland andra Mozart, Mendelssohn, Brahms, Prokofjev och Stravinsky bidrog till att sätta en ny standard i svenskt musikliv.
Josef Grünfarb
Josef Grünfarb har uruppfört och spelat in violinkonserter, sonater och andra kammarmusikverk av många svenska tonsättare, bland annat är Bo Lindes Violinkonsert tillägnad honom. Flera av hans inspelningar finns på vinylskivor, vilka Musikaliska Akademien förhoppningsvis kommer att konvertera till CD-format.
ÅREN 1943-1961 VAR Josef Grünfarb alternerande förste konsertmästare i Stockholms Filharmoniska Orkester, 1961-1964 förste konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester, 1964-1981 förste konsertmästare i Kungliga Hovkapellet på Operan i Stockholm och sedan 1967 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Han grundade också Grünfarb-kvartetten som var aktiv under flera decennier.
Josef var 1965-1989 lärare och professor vid Kungliga Musikhögskolan och eleverna betydde mycket för honom. I sin undervisning gav han många goda råd och avdramatiserade mycket som vi elever kunde oroa oss över. Han var flexibel i sina musikaliska och violinistiska uppfattningar och i samarbetet med sina elever och kollegor. Var en elev eller kollega envis på någon punkt kunde han uttrycka sig diplomatiskt vilket gjorde att kommentaren fick tid att sjunka in tills man var redo och mogen att förstå visdomen i vad han sagt. Han gjorde noggranna anteckningar över vad eleverna spelade, hur de utvecklades och om deras svårigheter. Decennier senare kunde han när vi diskuterade någon elev ta fram sin anteckningsbok och fördjupa samtalet. En gång per termin bjöd Josef hem sina elever, man lyssnade på musik, pratade och njöt av hans hustru Gertruds goda hallontårta.
Han var en tillgiven familjefar och tillbringade gärna somrarna med sin hustru och barnen på Älgö utanför Stockholm.
JOSEF KUNDE PÅ ett målande sätt beskriva sina kollegor och gästande dirigenter. Han hade en personlig och existentiell humor som samtidigt kunde vara både mörk och ljus.
Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
När jag började i Hovkapellet på Operan i Stockholm var Josef förste konsertmästare och jag satt bredvid honom och assisterade. Han visade hur de svåra passagerna kunde bemästras på ett smidigt men ändå samvetsgrant sätt och vem man skulle lyssna till eller titta på vid känsliga avsnitt. Han kunde dessutom spela rent på en ostämd violin, en sport många violinister prövat med varierande framgång.
JOSEF SPELADE MYCKET kammarmusik och jag hade privilegiet att få spela med honom. Sällan har kammarmusikrepetitioner varit så effektiva som när han var med och det blev oftast tid över till samvaro. Men Josef kunde också försiktigt men tydligt rekommendera att vi repeterar mera nu och umgås efter konserten.
En anekdot som fått kultstatus i Stockholm beskriver en dispyt mellan stråkstämmorna under en orkesterrepetition. Man kunde inte enas om en viss passage, skulle den inledas med ett upp-stråk eller ett ner-stråk. Josef, som var alternerande förste konsertmästare i denna produktion, höll sig utanför diskussionen, men då den pågått en längre stund vände sig dirigenten Tor Mann till honom och frågade vad han tyckte. Josef som troligen ansåg att båda varianterna var rimliga svarade: ”Huvudsaken är att man är frisk.”
Han är saknad av vänner, kollegor och elever.
Semmy Stahlhammer
Förste konsertmästare, Kungliga Hovkapellet
Flöjtisten Lars Fjällskog död
Flöjtisten, naturälskaren, ornitologen, den oförbränneliga personligheten och människan Lars Fjällskog lämnade oss den 2 november hastigt och helt oväntat.
Han föddes den 1 december 1938 och kom från Fläckebo i Västmanland. Via musikstudier och framträdanden Västerås utbildade han sig vid musikhögskolan i Stockholm som elev till Eric Holmstedt och anställdes 1962 vid Kungliga Hovkapellet där han tjänstgjorde som alternerande stämledare fram till pensionen 1998.
Lars Fjällskog
Lars hade ett brinnande naturintresse, grundlagt genom fadern, och blev med tiden en mycket kunnig fågelskådare, något som han underhöll ända in i det sista.
I sitt arbete var Lars tryggheten själv med en starkt engagerande expressivitet i sitt spel, som skvallrade om en total brist på likgiltighet, trots den alltmer uttunnade repertoaren.
För honom gällde inga halvmesyrer, vilket även lyste igenom i ett ofta färgstarkt och burleskt språkbruk kryddat med en drastisk humor, något som aldrig skymde hans rakryggade lojalitet och monumentala vänfasthet. Han var den förste att, om större eller mindre förtretligheter drabbat någon kollega eller vän, höra av sig och visa sin spontana omtanke.
Men – mitt i all sorg och saknad – det går inte att föra minnet av Lars på tal med vänner och kollegor utan att det utmynnar i ett leende eller ett befriande skratt. Vad roligt vi ändå har haft tillsammans!
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Silvio Varviso har avlidit
Den schweiziske dirigenten Silvio Varviso har avlidit 82 år gammal.
Efter engagemang i Basel 1950-62 har Varviso gästdirigerat i bl.a. New York, Wien, London, Bayreuth och Japan.
Varviso var 1965- 71 musikchef vid Operan, och mycket uppskattad av Hovkapellet, solister och kör, han dirigerade bl.a. Figaros Bröllop, Alcina, Lohengrin och Nibelungens ring.
1970 utnämndes Varviso till hovkapellmästare.
2003 dirigerade han Parsifal på Stockholmsoperan.
Börje Ljungkvist
Kategorier: dirigenter, nekrolog
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kontrabasisten Thorvald Fredin död
Thorvald Fredin, född 1928 i Söderhamn, f.d. 1: e konsertmästare i Hovkapellets kontrabasstämma har efter en längre tids sjukdom avlidit den 22 oktober 2006.
Thorvald började spela violin vid åttaårsåldern, och fortsatte sedan med kontrabas i sextonårsåldern.
Utbildning:
– 1946-1947 Folkliga Musikskolan på Ingesund
– 1947-1952 Musikhögskolan i Stockholm
– 1954-1955 Akademie für Musik und darstellende Kunst i Wien
– 1952 anställd i Hovkapellet och förste basist 1958-1994
– Medlem av Mozarteum i Salzburg, Volksoper och Österrikiska radioorkestern.
– Drottningholms kammarorkester 1952-1974.
– Var med och bildade Stockholms kammarorkester 1952 och Stockholms Sinfonietta 1980.
– Lärare vid Musikhögskolan 1961-1994.
– Utgav ”Kontrabasskolan” 1969 (som uppdaterades 1989).
– Thorvald har även framträtt i radio och på TV och utgivits på skiva (solostycken för kontrabas och piano 1975 och konserter för kontrabas och orkester 1988).
– 1980-1994 undervisade han sommartid vid ”National Youth Orchestra” i Kanada.
– LMA 1976, professors namn 1980.
Thorvald Fredin
Thorvald var som lärare och pedagog på Musikhögskolan mycket omtyckt och uppskattad av sina elever. Undertecknad hade förmånen att studera för Thorvald 1961-63. Hans lektioner var alltid mycket stimulerande, och han hade en förmåga att med sin kunnighet vidarebefordra sina kunskaper. Han spelade också själv mycket på lektionerna, för att visa hur man skulle öva på svåra passager. Särskilt noga var han med stråkföringen och hade gjort egna övningar för att förbättra elevernas stråkteknik.
Hans många elever har haft stora framgångar och finns utspridda i orkestrar över hela Sverige, även i Canada där Thorvald undervisade på sommaren (1980-94) finns basister som vid kontakt med operans basstämma frågar efter Thorvald Fredin.
Thorvald var som stämledare mycket noggrann, undertecknad minns att den som var först i diket bland kontrabasisterna alltid var Thorvald. Han hade den rutinen att innan föreställningen började gå igenom stämman, spela igenom solon och kontrollera att inskrivna stråk stämde. Han var också en stämledare man kunde lita på, han utstrålade trygghet i sitt musicerande och hade ett mycket vänligt och sympatiskt sätt till sina kollegor.
Thorvald spelade som stämledare av tradition på operans Magginibas (byggd 1597) och fick fram en mjuk, rund, varm och vacker ton, och det var ingen som helst tvekan vem det var som ledde basstämman.
En vän och stor musikant har gått ur tiden.
Börje Ljungkvist, Hovkapellet 1964-2002.