Hovkapellet hem » Publicerat av Mikael Rydh
Royal Swedish Orchestra (Hovkapellet)
Från och med nu kan Hovkapellets webbplats även nås från de nya domännamnen
royalswedishorchestra.se
royalswedishorchestra.com
royalswedishorchestra.eu
samt de tidigare
hovkapellet.se
hovkapellet.com
Kategorier: special
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Ny hovkapellist i hornstämman
Efter genomfört provår har Operan beslutat att anställa Hong Park Kim som ordinarie medlem i Hovkapellet, där han tar plats som alternerande stämledare. Kungliga Hovkapellet välkomnar honom varmt.
Foto: Mikael Rydh
Kategorier: musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Pressklipp, Parsifal
”…the skill with which Patrik Ringborg conducts Wagner’s long spans, never letting the music sound ponderous.” Financial Times
”Hovkapellet glittrade, smekte och ibland mörbultade ända fram i mål under Patrik Ringborgs formidabla ledning.” SR Kulturnytt
”Dirigenten Patrik Ringborg utför storverk tillsammans med orkestern. Han bjuder på en genomskinlighet i orkesterklangen med klanger som läggs kant i kant och som överlappar varandra. Här finns både sinnlighet och klangprakt, alltsammans med ett samspel med sångarna på scenen. Här finns inga rasmassor av decibel som kväver det vokala.” Norrköpings Tidningar
”På Kungliga Operan får musiken redan under förspelet, under Patrik Ringborgs känsliga ledning, en elastiskt böjlig och nästan fysiskt smärtsam ton.” DN
”I lördags hörde vi ett utökat Hovkapell, som spelade lysande under den mycket övertygande dirigenten Patrik Ringborg. Metodiskt och värdigt gick han i mål efter speltiden fyra timmar och 20 minuter och tog fram pauser och många nyanser av svagt som jag inte visste fanns. Desto starkare verkade höjdpunkterna men ändå utan brutala fortissimon. Flöjter av trä, delade fioler och platta tyska trumpeter bidrog till denna transparenta klang, och när stråkarna använde hans specialimporterade träsordiner lät de översinnliga som från en annan värld.” Södermanlands Nyheter
”den lidelse som Patrik Ringborg manar fram ur Hovkapellet, med ruvande mörka klanger, uppblossande passioner – exakt formulerade. Ringborg har under sina många år som operadirigent i Tyskland lärt sig detta med välkalkylerad tajming och impulsiva attacker. Sista akten bärs upp av hans förmåga att skapa en lugn rörelse framåt. Här formuleras ett humanistiskt credo, en gemenskap som inte utesluter.” SvD
Kategorier: föreställningar, recensioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Parsifal
I den kommande uppsättningen av Wagners Parsifal på Operan kommer hela stråket i Kungliga Hovkapellet att använda träsordiner istället för de vanliga av gummi eller plast. Under de nu pågående repetitionerna har de provats ut – de ger en helt ny klangbild i de dämpade partierna i verket, dov men samtidigt kärnfull och intressant. Spetsa öronen lite extra under premiären den 5:e oktober!
Kategorier: bakom kulisserna, musikinstrument, repetitioner, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Recensioner av Berliozkonsert
Fredagen den 23 augusti hölls konsert i Berwaldhallen med Hovkapellet, Operans kör och tre sångsolister under ledning av Esa-Pekka Salonen som inledning till Östersjöfestivalen. Det är första gången som Hovkapellet medverkat i festivalen och publikens och recensenternas bifall blev stort.
”Men nu var det Berlioz och Salonens lust, energi och mästerliga känsla för dramatisk tajmning som inte gick att ta miste på. Inte heller den entusiasm som förmedlades av Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör och de tre helt lysande solisterna” (DN)
”Ypperligt orkesterspel”, ”skönt harpspel i partiet Strophes” (SvD)
”Makalöst musicerande”, ”…Salonen, som lyfte Kungliga Hovkapellet och operakören till nya höjder. Skarpa konturer oaktat om det gäller de mer sköra, ömtåliga partierna eller de högdramatiska och med en linjeföring som håller ihop historien. Det var inget mindre än en makalös insats av Salonen, av den kalibern att man får akta sig att höra verket under någon annan dirigent för lång tid framåt.” (Aftonbladet)
Kategorier: recensioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hornist med miljonpublik på nätet
Fler än en miljon har nu på Youtube sett och hört den tidigare hovkapellisten Annamia Larsson (tidigare Eriksson) framföra Siegfriedsignalen i Guldfoajén på Kungliga Operan. Videon spelade vi in i slutet av augusti 2006 i samband med att Operan gav Ringen. Grattis Annamia!
Kategorier: musiker, video och ljud, Wagner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Nya hovkapellister
Efter genomfört provår har Operan beslutat att anställa James Opie och Olle Pettersson som ordinarie medlemmar i Hovkapellet. James tar plats i violastämman som alternerande stämledare och Olle i slagverket som stämledare. Kungliga Hovkapellet välkomnar dem båda varmt.
Kategorier: musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Lediga tjänster i Hovkapellet
Pukist, stämledare
Anmäl dig till provspelning senast 8 mars
Solocellist
Anmäl dig till provspelning senast 2 april
Klarinettist, tutti
Med delat huvudansvar för basklarinett
Anmäl dig till provspelning senast 12 april
Trombonist, alternerande stämledare
Anmäl dig till provspelning senast 19 april
Läs mer på om de olika tjänsterna på www.operan.se/jobb
Kategorier: orkestern, provspelning
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Gösta Macklins operaminnen
Det kom ett mejl till redaktionen från Kersti Macklin i Falun. Hon är dotter till hovkapellisten Gösta Macklin, som arbetade i orkesterns violin II-stämma. Kersti har gjort en sammanställning av sin pappas minnen från orkesterlivet efer en bandupptagning 1996, fyra år innan Gösta avled. Vi tackar och bockar och publicerar här Göstas operaminnen.
Vorspiel (med språng!)
Gösta Macklin
Född 1921 i Jugansbo, Sala landsförsamling.
Uppvuxen huvudsakligen i Orsa.
Avliden år 2000 i Falun.
Violinstudier på Ingesund och på ”Ackis” för Charles Barkel.
Anställd i Hovkapellets 2:a-fiolstämma 1948 – 1979.
…och så trimmade han tvåtaktare (Saab). Göstas kusin, Anders Berglöf från Orsa körde en Macklin-trimmad Saab, när han kom 3:a i bantävlings-SM, någon gång på 60-talet.
Sanningen att säga minns jag honom oftare sitta med räknestickan och fundera på någon motordetalj att förbättra, än att han övade på fiolen. Ibland tog han dock hem någon orkesterstämma och jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var på den tiden när jag själv tyckte att jag hade förvärvat lite violinkunnande och bra ton. Jag satt väl och övade på en sonat eller dylikt. Inspirerad och med illusioner. 2:a-fiolstämman till R.Strauss ”Die frau ohne Schatten” stod på ett notställ i vårt musikrum i Herrängen.
En i mina ögon ospelbar gröt.
Då kom pappa Gösta in i rummet. ”Får jag låna fiolen” (ingen fråga, en order!) sa han, tog den och spelade ett par av de värsta sidorna i ”Die frau”-noterna.
Bara så där rakt på, utan att värma upp det minsta. Han kom väl direkt från garaget. Det bara swischade till när han rev av den svåra stämman som om det vore ett hårdrockssolo. Fy tusan, vad knäckande… och här trodde man att man kunde något!
Så kan livet te sig när man är hovkapellist-barn! Att få ta del av en hård, naken sanning om människans ofullkomlighet i form av Richard Strauss. Ja, beträffande den sistnämnde, vet jag att den erfarenheten är jag inte ensam om.
En obeveklig, grym upptäckt, att man har en mycket lång väg att vandra… och jag vandrar och vandrar…
Föreliggande Gösta Macklin-episoder har sammanställts av mig, dottern Kersti,
efter en bandupptagning julaftonen 1996. Om någon händelsevis har något att tillägga, tages det tacksamt emot av undertecknad.
Falun i oktober 2012. Kersti Macklin
Ang. notmaterial, Tannhäuser
Minnen från operatiden dyker upp. Det finns massor att fundera över, bl a myterna om Sixten Ehrlings ”djävlighet” mot musikerna, som ej alls stämmer.
Jag har en helt annan erfarenhet. Här, några exempel:
Någon gång under mina första år i Hovkapellet repeterades Tannhäuser under Herbert Sandbergs ledning. Notmaterialet var enligt min mening under all kritik. Stämman bestod av två stämmor, Paris- och Dresdenupplagan, mellan vilka musikerna antogs läsa växelvis. Notskriften, sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, var nästan oläslig. En takt kunde utgöras av sidans hela bredd, dessutom försedd med text, skriven av någon durkdriven, talangfull skönskriftstecknare. Allt på papper som gulnat och mörknat under årens gång.
Att sitta ensam, utan pultkamrat, i diket, intill en puka och brummande kontrabasar, var nästintill ogörligt… man var totalt utlämnad. Vad göra? Snabbt beslut…beklaga sig hos kapellmästaren. Sagt och gjort!
Jag tar med mig de bägge relikerna och går upp till kapellmästarlogen. Träffar H. Sandberg – han som sade sig ”slå” precis som Toscanini (men trots detta spelade ingen som H.S. önskade). Herr Sandberg sade sig ej förstå min kritik, bl a med orden, ”men herr Macklin, om det här stället hade stått i en violinkonsert, hade Ni säkert lärt det utantill”.
Jag fick ej alltså på något sätt gehör för min klagan. Då kommer kapellmästare Sixten Ehrling in i logen och hör min fortsatta kverulans och säger: ”Får jag se”, och tillägger sedan, ”Nej, vet du vad, Herbert, jag skulle då verkligen inte vilja spela efter ett sådant här dåligt material”.
Jag ”vann” alltså striden, tack vare Ehrlings ingripande. (Att jag senare, längre fram, fick ”äta upp” min seger är en en annan historia.)
Wozzek
Året var 1957. Vi hade haft repetition under Sixten Ehrling, i Operakällarens matsal (p g a Operans ombyggnad.)
Jag blev kvar i lokalen efter repetitionens slut, för strängbyte. Alla andra hade lämnat arbetsplatsen. Då kommer Ehrling åter – hade tydligen glömt något. Jag hade strängat färdigt och skulle gå. Då säger Ehrling: ”Herr Macklin, får jag tala med Er, ett ögonblick bara.” Ehrling skriver något, med flygeln som underlag. Ser på mig och räcker det skrivna till mig, med orden:
”Jag menar det verkligen”
Det jag fick i min hand var ett Wozzek-program, rött till färgen. Texten var följande:
”Med hälsning och tack till Gösta Macklin och som ett litet minne av ett utomordentligt fint samarbete och en föredömlig prestation såsom stämledare och soloviolinist i Wozzek. / Tillgivne Sixten Ehrling 4/4 -57”
”81”
Hovkapellet repeterade i Attikssalen, Stockholms konserthus, under Daniel Bell. Han tjatade och tjatade, det var osämja och alla var missbelåtna.
Så blev det paus och vi satte igång igen. Han fortsatte att tjata, trots tillsägelser. Inget var positivt, bara negativt. ”Så och så ska det vara”, sa han, ”så och så slår jag”, sa han. Och så slog han på ett annat sätt.
Jag satt stämledare i 2:a fiol, alldeles under näsan på den där killen. Jag tog ner fiolen, och började vifta med stråken framför ögonen på honom – han brydde sig inte om mig. Jag slutade inte, utan fortsatte att vifta med stråken. Till sist var han tvungen att fråga mig, otåligt och märkbart irriterad:
”Vad är det, vad är det”?
”81”, sa jag.
Då började han bläddra i partituret och leta och slå, blad efter blad… och vände och vred. Och så följde han med pekfingret längs med partitursidorna.
”Ja, 81”, sa han, ”vad är det då, vad är det då?”
”Då går jag i pension”, sa jag.
Nils Grevillius
Första året jag var på Operan hade vi mycket operett och sånt där. På den tiden hämtade man lön uppe på kontoret. Så en gång när jag stod däruppe, kom Grevillius in.
Han var blaskig och hade med sig några solister. Då han kom innanför dörren, ställde han sig och tittade på mig. Han stod så en stund, sen pekade han på mig.
”Vad fan har jag gjort nu då?”, tänkte jag. Då kom han fram till mig och så la han handen på axeln på mig och så sa han:
”Jag ska tala om för er att… den här unge mannen… Förbannat bra efterslagskille!”
Herbert Sandberg
Sandberg var en stöddig plös. Han slog in så här – schlaramm (med pinnen långt bak, ner på ryggen). Och så… schlafs, schafs, schlafs, schlafs…
”Jag förstår inte… jag slår precis som Furtwängler… och han får det att låta, men inte jag…”
—
En gång hade vi Sandberg, det var en gnällig, rörig repetition. Scenarbetarna flyttade omkring saker och förde oväsen.
Sandberg, irriterad: ”Vad är det som skrapar och håller på?…”
Jag svarade : ”Det är Hovkapellet.”
”Det tyckte Kjellberg, var så roligt så…”
Några olika dirigenter
Jag var extramusiker i Radioorkestern och vi hade en fransk kapellmästare. Han slog några takter och så stoppade han och tog upp en pennkniv och började vässa pinnen.
Började om… avbröt igen… vässade pinnen något ytterligare… slog in…
Sisådär en, tre, fyra höll han på så. Till sist var det bara någon decimeter kvar, då stod han och vägde den i handen, medan han sa:
”Nu så, nu är den bra”…
Det räckte, för han hade så små rörelser.
—
Bendix däremot, han flaxade på ordentligt.
En gång var det en flöjtist som sa:
”Passa er gubbar…snart så lyfter han!”
—
Knappertsbusch såg ut som en tysk soldat från anno dazumal. Ibland när han dirigerade såg man bara ögonvitorna på honom. När det var forte, reste han sig lite.
Han var bra på att dricka sprit, han.
—
Sixten Ehrling. Vi hade föreställning, det var en balett. Ehrling dirigerade och jag satt stämledare.
Då såg jag att han hade gylfen öppen på frackbyxorna, så jag petade på honom med stråken. Han tittade på mig, lite irriterad.
”Gylfen”, viskade jag, ”kapellmästaren har gylfen öppen.” Han tittade ner och såg väl att jag hade rätt, så han tog taktpinnen i vänster hand och fortsatte att dirigera, medan han försökte knäppa. Det lyckades inte, så jag gav honom en säkerhetsnål, som jag hade.
Så blev det paus och jag satt i Futten när han kom in. Han gick fram och slog sig ned bredvid mig.
Så sa han: ”Jag förstår inte hur… hur gylfen kunde vara öppen…”
”Nej, det förstår inte jag heller”, sa jag, …”jag förstår inte hur man kan ställa sig och dirigera med gylfen öppen.”
—
Ehrling hoppade och jazzade väldigt, när han dirigerade. För att påkalla uppmärksamhet, brukade han slå med taktpinnen i pulten upprepade gånger… tatatatatatatata…
Han kunde vara rolig också – jag tror det var i Wozzek, som han sa:
”Jo, i den här takten slår jag arton slag”
Kategorier: bakom kulisserna, musikerlivet
Semmy Stahlhammer – från Hylands hörna till 1:e konsertmästare
Semmy Stahlhammer är inte bara 1:e konsertmästare i Kungliga Hovkapellet, utan också kapellmästare för Stahlhammer Klezmer Band, författare, uppfinnare av ett tillbehör för cellister och innehavare av en egen violinateljé. Här nedan bjuds vi på några smakprov av hans spel, från Hylands hörna, via Bazzinis troll-rondo med Carl-Axel Dominique och tillsist en balett-duett med Nathalie Nordquist.
Hylands hörna 1965. Semmy Stahlhammer och Leif Asp, piano.
Bazzini, Rondo of the Goblins, Semmy Stahlhammer, violin, Carl-Axel Dominique, piano
Bach, tillsammans med Nathalie Nordquist.
Kategorier: balett, musiker, video och ljud
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)