Hovkapellet hem » Publicerat av Backa Katarina Eriksson
Oboister – dåtid, nutid och framtid
Sent i höstas nåddes vi av beskedet att två av Kungliga Hovkapellets tidigare solooboister hade gått ur tiden med bara några veckors mellanrum.
Tivadar Bantay (1928-2019) var anställd i Hovkapellet mellan 1962-1992, och kom ursprungligen från Ungern.
Lars Stark (1925-2019) var anställd i Hovkapellet mellan 1952-1985.
En annan oboist i samma generation kan vi istället gratulera i efterskott.
Thorleif Lännerholm, mångårig solooboist i Radiosymfonikerna fyllde 22 januari 97 år.
Han var anställd i Kungliga Hovkapellet under några år (1943-1946), i början av sin karriär.Thorleifs födelsedag sammanföll med den oboefrossa som Blåsarsymfonikerna anordnade sista helgen i januari. En fantastisk helg med massor av oboister från olika generationer.
Vad är då en frossa? Så här presenterar arrangörerna själva sitt utmärkta projekt:
Instrumentfrossa – historik och syfte
2006 ägde Blåsarsymfonikernas första frossa rum, en trombonfrossa med Christian Lindberg i spetsen. Konceptet är att under en helg helt fokusera på ett blåsinstrument med workshops, seminarier, konserter och masterclasses. Instrumentfrossorna sätter blåsinstrumenten i fokus och fungerar som en smältdegel för alla som spelar ett visst instrument. Stor gemenskap inspirerar till vidareutveckling och de musikaliska mötena leder till kraft och lust att fortsätta spela och undervisa. Om Sveriges musikliv ska kunna rekrytera nya musiker med tillräckligt stor kompetens behövs en stor bredd med barn och unga som spelar och undervisning på hög nivå. Instrumentfrossorna kan vara ett hjälpmedel för pedagoger, elever, amatörer och professionella att satsa och vidareutvecklas och därmed bevara den fina blåstraditionen vi har i Sverige.
www.musikaliska.se
Thorleif Lännerholm var oboefrossans nestor, men kunde tyvärr själv inte närvara. Istället spelades det in en serie filmklipp där Thorleif berättar om sin långa karriär. Filmerna presenterades och kommenterades en kväll i stora salen av Thorleifs son Åke Lännerholm och Fredrik Söhngen, nuvarande stämledare i Kungliga Hovkapellets oboestämma.
Jag var närvarande vid presentationen och tyckte att det var enormt intressant.
Åke Lännerholm samtalar med sin far Torleif Lännerholm inför Oboefrossan, januari 2020. Film Markus Heggestad.
Kategorier: special, video och ljud
Till minne av Sixten Ehrling
1:e hovkapellmästare Sixten Ehrling skulle i år fyllt 100 år. Oboisten Backa Katarina Eriksson minns en dynamisk dirigent.
1:e Hovkapellmästare Sixten Ehrling lämnade Operan och Kungliga Hovkapellet efter en turbulent period på 60-talet, men återkom under den sista delen av sin karriär som gäst vid flera tillfällen.
Jag anställdes 1985, och spelade med honom under den här sista perioden, och med tiden började jag undra över vad den här konflikten egentligen bottnade i. Det jag upplevde var en enormt skicklig dirigent, ganska lynnig som person, men inget exceptionellt som numera skulle kunna förorsaka så stora motsättningar.
När jag för ett antal år sedan gjorde ett litet forskningsprojekt med anledning av Kungliga Hovkapellets Förenings 90-årsjubileum gick jag igenom alla mötesprotokoll i våra arkiv. Det var intressant läsning, och jag kan bara dra slutsatsen att Ehrling var före sin tid. Mycket av motsättningarna orsakades av hans höga konstnärliga krav som vi nu ser som självklara, och snarare ställer på oss själva i första hand. Det var kanske inte helt lyckat att han både var orkesterchef och konstnärlig chef, en organisation av orkesteravdelningen som sedan länge är borta.
Sixten Ehrling gjorde en stor insats för både Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operan i stort; han drev igenom en välbehövlig utökning av orkestern, diskuterade mycket aktivt kvaliteten på gästdirigenterna (som han inte tyckte höll måttet) och gjorde mycket annat för att höja orkesterns och Kungliga operans konstnärliga kvalitetsnivå.
Vid en av hans jämna födelsedagar (det bör ha varit hans 70-årsdag) spelade vi Rosenkavaljeren på Operan, och teaterledningen sa till honom att han fick bjuda vilka han ville på födelsedagsmiddag efter föreställningen. Jag tror inte att ledningen riktigt hade budgeterat för alla de gäster han visade sig vilja bjuda, men hela Kungliga Hovkapellet med respektive firade honom ordentligt på Operaterrassen!
Backa Katarina Eriksson, hovkapellist
Kategorier: bakom kulisserna, dirigenter, musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hovkapellmästare Siegfried Köhler har avlidit
Siegfried Köhler 2004, foto Jarl Högbom
Siegfried Köhler, som var född 1923, tillträdde som 1:e kapellmästare och musikchef vid Kungliga Operan 1 januari 1990 och utnämndes till hovkapellmästare våren 1992.
Maestro Köhler avgick som musikchef 1994, men var en kär och återkommande gäst många år efter det. Han dirigerade mycket Strauss och Wagner, men också i stort sett all annan förekommande repertoar.
Kungliga hovkapellet gjorde ett flertal konserter med honom, både i Stockholm och på gästspel i Wiesbaden.
Vi minns Siegfried Köhler med glädje och värme.
Kategorier: dirigenter
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Nybliven pensionär
Lördagen 30 januari 2016 avslutades eftermiddagens Bohème-föreställning på ett lite annorlunda sätt.
Den tjänstgörande piccolo-flöjtisten fick ett eget applådtack och blev serverad läskande drycker av skilda slag vid sin plats i diket. Dessutom hölls ett stort plakat upp bakom honom, till publikens och kollegornas stora förtjusning, med texten ”pensionär efter 44 år med Bohème”.
Det var alltså vår käre Erik Friebergs sista ordinarie föreställning efter 25 år som anställd i Kungliga Hovkapellet, och för oss andra som är kvar känns det nu lite konstigt.
Eftersom han dessutom kombinerade sin sista ordinarie arbetsdag med att fylla år firade vi honom ordentligt efter föreställningen, med en stor fest i vår orkesterfoaje.
Tack för alla år vi fått tillbringa tillsammans med dig, och lycka till med allt du ska göra nu!
Kategorier: musiker, musikerlivet, pensionär
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Hovkapellist på Liljevalchs!
I december fick vi veta att vår musikerkollega och webmaster Mikael Rydh hade fått fem målningar antagna till Vårsalongen på Liljevalchs. Eftersom många av oss inte ens vetat om Mikaels ”alternativa konstnärsskap” var det både överraskande och väldigt roligt.
Mikael berättar själv:
”I oktober skickade jag in min ansökan till Liljevalchs och fick några veckor senare veta att jag antagits med fem oljemålningar till Vårsalongen som pågår 25 jan – 24 mars 2013. Det känns fantastiskt kul!
Bilderna kom till under en period då jag funderade mycket kring hur vi människor beter oss mot varandra, hemma, på arbetet eller i relation till vänner. Våra ord och handlingar har ofta större kraft än vad vi kanske inser. Ett förfluget ord kan inte återtas medan ett vänligt ord kan värma länge. Vissa menar rentav att effekten av en handling aldrig upphör.
Målningarna avbildar personer med huvudet bortvänt, nedböjt eller vänder ryggen till och ingen av dem möter betraktarens blick. Syftet med bilderna är egentligen inte att porträttera specifika personer.
På eftermiddagarna, mellan passen i orkesterdiket, brukar jag ofta gå på konstmuseer och gallerier eller sitta och teckna. Lediga dagar målar jag så mycket jag hinner. Även när jag målar försöker jag tänka musikaliskt, t ex kring komposition och klangfärg.”
Vi gratulerar Mikael, och hoppas att många får möjlighet att gå och se hans och alla andra målningar under våren!
Andrej räddade Nötknäpparen
En bragd
Vid den andra av två föreställningar av Nötknäpparen lördagen den 15 december insjuknade dirigenten Eva Ollikainen hastigt och blev tvungen att lämna diket ca 10 minuter in i första akten.
Efter några minuter kom kvällens inspicient ut på scenen och bad publiken att avvakta besked om vad som skulle hända, men att det sannolikt skulle bli antingen med band eller att föreställningen skulle brytas.
Det är inte ofta sådana här tråkiga saker händer, men nu kändes det extra tråkigt eftersom salongen var fylld med glada, förväntansfulla barn. Vi tyckte att det kändes sorgligt att bli tvungna att bryta med tanke på dem.
Nu råkade det vara så att en av våra musiker i violin II-stämman, Andrej Nikolaev, tjänstgjorde. Eftersom han dirigerar, blev han tillfrågad om att rädda situationen så vi skulle kunna genomföra föreställningen som den skulle vara.
Det gjorde han med den äran, föreställningen genomfördes något försenad men precis som vanligt. Publiken tackade med stående ovationer, både när han gjorde entre i diket och vid applådtacket efter föreställningen
En fantastisk insats, och vi är alla väldigt glada över att ha kunnat genomföra föreställningen trots allt. Vid såna här tillfällen är det verkligen roligt att känna hur alla ställer upp, både på och bakom scenen!
/Backa Katarina Eriksson
Andrejs egna kommentarer
Andrej själv säger att ”processorn i huvudet” gick upp på högvarv när han fick frågan om han ville dirigera. Han hade aldrig sett partituret eller dirigerat ett sånt stort verk utan repetition. Spännande, minst sagt. Han visste heller inte hur orkestern skulle reagera. Men när han klev upp på dirigentpulten och såg alla sina kollegor i orkestern kände han att ”jag är ju hemma, det här är min orkester” och det kändes plötsligt riktigt bra. Sen satte det hela igång och han hann aldrig bli nervös utan genomförde en och en halv timme i fint samarbete med orkestern och det var en härlig upplevelse.
En intressant sak, berättar Andrej, är att hans allra första verk på Kungliga Operan som nyanställd orkestermusiker i december 1997 var just Nötknäpparen. Han kunde inte drömma om att det 15 år senare skulle bli så här!
/Mikael Rydh
Intervju i SR
Länk till intervju med Andrej i SR:s ”Mitt i musiken”.
Ännu en räddning
Det är inte första gången som medlemmar ur Hovkapellet räddar en föreställning. För snart hundra år sedan, den 14 december 1913 sjöng en hornist Rodolphe i Boheme.
Foto: Peter Lundström.
Kategorier: balett, dirigenter, föreställningar, musiker, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Puccini, Verdi och Operakritik…
För några dagar sedan hade jag äran att representera operaorkestermusikerns perspektiv i ett samtal kring operakritikens framtid.
Det var en mycket trevlig och intressant kväll, med många intressanta synpunkter från operakritiker, regissör, kulturjournalister, bloggare och publik. Något som slog mig var en liten del i en större analys av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, när det gällde bristen på ”utomstående” skribenter som vill recensera eller skriva om opera. Han menade (om jag förstod honom rätt) att det har att göra med en alltför djupt rotad respekt för operakonsten. Att det skulle vara så respektingivande, det jag håller på med, var för mig en helt ny tanke.
Att jag jobbat med opera i mer än 25 år, det beror ju förstår på att jag verkligen älskar det jag gör – men så extremt respektingivande tycker jag inte det ska behöva vara! Jag har ju kollegor som känner på samma sätt inför symfonimusiken, och initialt kände jag att det förstås är mer eller mindre borde vara en smaksak.
Vad beror det då på, den här respekten – om den finns?
Opera är ju enligt mitt sätt att se det den optimala konstformen. När det är bra! Vi får fantastisk musik, en text, en handling – ja, någon form av musikaliskt och sceniskt allkonstverk i dess bästa stunder. Och där kommer jag fram till de resterande orden i rubriken ovan – jag tänker inte alls gå in på vad som INTE blir till de här fantastiska allkonstverken. Jag tänker istället ägna mig åt en hyllning till två stora operatonsättare – Puccini och Verdi.
I fredags kväll spelade vi Tosca på Kungliga Operan. För mig säkert den 100:e i ordningen, men jag tröttnar aldrig på Tosca. Som operamusiker finns det ju en hel del operor och baletter man spelar väldigt mycket – Tosca, Bohème, Rigoletto, Svansjön, Carmen för att bara nämna några. De här verken som varken publik eller ensemble tröttnar på någonsin – det måste ju finnas något speciellt med just dem, eller hur?
För någon vecka sedan spelade vi också Tosca, och samma dag hade en kär kollega till mig, en hornist, begravts. Han dog alldeles för ung, och vi saknar honom mycket. Under sista akten av Tosca, efter horninsatsen som inleder akten, såg jag att mina hornistkollegor på min vänstra sida satt resten av föreställningen med tårar i ögonen och var väldigt berörda. Det säger en hel del om musikens makt, och dess förmåga att påverka även ”luttrade” operamusiker. (Det händer för övrigt mig väldigt ofta att jag blir tårögd, och väldigt berörd, utan någon som helst yttre anledning.)
Det finns ju ganska många operor med liknande handling, men det är något visst med Puccini – kombinationen handling/musikaliskt innehåll, kanske?
Just nu repeterar vi Verdis Stiffelio, en opera som aldrig spelats i Sverige. Verdi fick stora problem med censuren på grund av operans handling, och Stiffelio föll till slut i glömska.När vi repeterade med enbart orkester var vi kanske lite fundersamma till den musikaliska kvalitén i vissa delar av verket, men sedan hade vi samsjungning, (det som ofta kallas ”sitzprobe”, och där vi går igenom verket musikaliskt med kör, soli och orkester) och där var han ju, den där alldeles magiska operatonsättaren Verdi.
Själv har jag inte så mycket att spela i Stiffelio, men redan under de inledande orkesterrepetitionerna fascinerades jag som så många gånger förut av hans sätt att komponera otroligt intressanta och bitvis dramatiska ackompanjemang i orkestersatsen. Solopartier och körsatser svävar över en kokande gryta med rytmer, och det blir helt fantastiskt dynamiskt när man får till det!
Stiffelio har dessutom en väldigt intrikat handling – jag rekommenderar verkligen ett besök!
Så vad kom jag fram till beträffande den här respekten, då? Om den finns?
Tja, jag kom nog fram till att opera är alldeles underbart, men det där respektingivande förstår jag inte mig på.
Jag tror att vi alla ska sälla oss till de tusentals barn som årligen besöker Kungliga operan för att träffa musiker, dansare, sångare och alla andra som arbetar i operahuset. De verkar mest tycka att vårt hus är jättespännande och inspirerande. Någon överdriven respekt känner de nog inte, utan snarare en upptäckarglädje.
Faktum är, att det är ligger väldigt nära vad jag själv känner efter mer än 25 år som operamusiker!
Kategorier: bakom kulisserna, föreställningar, kompositörer, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, unga
Gästspelet i Savonlinna
Så är då Kungliga Operans ensemble hemma igen efter en fin gästspelsvecka på Savonlinna operafestival.
Kungliga Hovkapellet anlände lördag 25 juli till ett ganska svalt Savonlinna, och de flesta av oss installerade sig på hotell Vuorilinna. Hotellet består till största delen av studentlägenheter med sovrum och delat kök och badrum. Hotellstandarden är lägre än vad vi är vana vid, men med gott humör och uppfinningsrikedom tror jag de flesta trots allt hade ett ett riktigt bra boende under veckan. Dagen efter ankomst var det dags för generalrepetition på Elektra, och när vi anlände till borgen Olavinlinna var det kallt och rått. Orkesterdiket är längre och smalare än vårt dike på Operan, men med ett hårt arbetande team från orkesterservice och gemensamma ansträngningar fick vi alla medverkande på plats. Den där generalrepetitionen måste ha blåst bort alla moln, för när vi kom ut i dagsljuset igen mötte vi en stad som var solig och väldigt varm.
Större delen av gästspelet tillbringades sedan i en extrem värme, framåt torsdag närmade temperaturen sig 35 grader. Tur då att vårt hotellområde är omgivet av badplatser och klippor, Savonlinna ligger omgivet av den stora insjön Saimaa och naturen är oerhört vacker! I början kändes det lite ovant att mestadels umgås med sina kollegor iklädd badkläder större delen av dygnet, men det kändes snart väldigt naturligt.
Temperaturen i borgen på kvällarna var ännu högre, och det var för oss alla väldigt ansträngande att spela under de här klimatförhållandena. På måndagen fick vi uppleva hur det kändes när vi på kvällen hade generalrepetition på Figaros bröllop. Hovkapellets klädsel under turnén var högtidsdräkt, men vid tisdagens Figaro-premiär hade man insett att det inte var möjligt i värmen, så vi fick modifiera klädseln.
Tisdagens Figaropremiär under ledning av Stefan Klingele var mycket lyckad trots värmen, publiken var fantastisk och stämningen i borgen är väldigt speciell. På onsdagen var det dags för Elektrapremiär, och jag tror aldrig att vi har spelat denna enorma orkestersats i en sådan värme. Det var även den första Elektra vi spelade under ledning av Patrik Ringborg, och det samarbetet uppskattar vi väldigt mycket!
Natten efter torsdagens Figaroföreställning, som nog var den varmaste kvällen av alla, drog det plötsligt in ett enormt oväder. Stormen döptes i finsk press till Asta, och orsakade skador över stora delar av sydöstra Finland. Det var ett skrämmande och fascinerande skådespel, men vi var alla oroliga för kollegor som var ute på kvällen och riskerade att träffas av flygande föremål eller till och med fallande träd. Det visade sig lyckligtvis att ingen hade blivit skadad.
Efter ovädret sjönk temperaturerna, och vi spelade de två sista föreställningarna under betydligt behagligare omständigheter. Gästspelet känns som en stor konstnärlig framgång, och de recensioner vi sett i Finland är väldigt positiva. För mig personligen var det i alla fall en otroligt trevlig vecka. Hur mycket bättre kan det bli – två fantastiska operor, två utmärkta dirigenter och tid att umgås med alla mina underbara kollegor i lugn och ro! Nu fortsätter alla hovkapellister sin avbrutna sommarsemester, och jag önskar alla läsare en trevlig fortsättning på sommaren!
Text: Backa Katarina Eriksson. Foto: Mikael Rydh
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, föreställningar, gästspel, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, recensioner, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Kungliga Hovkapellets förening 90 år
FÖR 90 ÅR SEDAN, närmare bestämt 6 maj 1920, bildades Kungliga Hovkapellets förening. Den hette först Hovkapellistföreningen, och fick sitt nuvarande namn 1923. Den förste ordföranden var kontrabasisten Emil Trobäck.
Emil Trobäck
Innan föreningen fanns hade hovkapellisterna tillsatt kommittéer för varje ärende som behövde behandlas, men man tyckte att det skulle vara bättre med en förening med stadgar som kunde hantera samtliga orkesterns ärenden.
Inför det här jubiléet har jag gått igenom en hel del dokumentation för att kunna berätta lite mer om föreningens historia. Arkivsökningar tar väldigt mycket tid, och jag har därför till att börja med studerat vart tionde år från 1920 och framåt. Det har ändå gett en bra bild av hur vårt arbete inom föreningen har utvecklats genom de här åren.
Mycket av det vi arbetar med nuförtiden har faktiskt hängt med ända sedan föreningen bildades, vilket man kanske som en första reflektion kan tycka är lite trist.
Men det tror jag är fel sätt att se det, för när jag har fördjupat mig i den här dokumentationen tolkar jag det snarare som att vissa frågor alltid är viktiga för oss, och i de frågorna har det faktiskt hänt en hel del!
Den första revision jag hittar täcker de första åren av föreningens existens, och är daterad 31 december 1923. I början bestod föreningens redovisning av 2 kassor, en utdelningskassa och en administrationskassa. Administrationskassan användes i huvudsak till årsavgifter, sparkasseräntor samt pliktmedel. Pliktmedel var de böter som hovkapellisterna fick betala när de bröt mot KungligaTeaterns reglemente. Föreningens tillgångar fanns på olika sparkasseböcker.
I revisorernas kommentar till den här första revisionen klagar man på att styrelsen varit dålig på att verifiera utgifter samt göra bokslut och rekommenderar att så sker i framtiden. Det har man uppenbarligen rättat till, för några fler klagomål har inte synts till!
I räkenskaperna för 1926, jubileumsåret då hovkapellet fyllde 400 år, kan man bland annat hitta utgifter för jubileumsfesten som hölls på Stallmästaregården. Kostnaderna för festen landade på 3 430 kronor, vilket i dagens penningvärde skulle vara ungefär 88 000 kronor. Arvodet till föreningens styrelse var 325 kronor.
TELEFONIN ÄR FAKTISKT en ständigt återkommande fråga under närmare 60 år, det är väl den enda fråga som kan sägas vara mer eller mindre avklarad i dagsläget. 1929 kan man utläsa att Kungliga Teatern bidrog med 90,80 kronor till Hovkapellets telefon, 1930 höjdes detta till 115,10 kronor.
Under resten av 30-talet betalade Kungliga Teatern hälften av abonnemangskostnaden för denna telefon, som nu kostade mellan 360 – 400 kronor per år. I november 1939 meddelar teaterledningen att man tänker dra in bidraget till orkesterns telefon, varpå en livlig diskussion uppstår där mängder av kreativa förslag framkommer om diverse underliga automater och depositionssystem för nycklar till telefonrum. Frågan bordläggs, men den 25 november beslutar sig Kungliga Hovkapellets Förening för att inte längre ha telefonen – ”så får vi se vem som behöver den bäst”. Troligen hoppades de på att ledningen skulle tycka att det var opraktiskt att inte kunna nå musikerna.
Under 1940-talet försöker man få Kungliga Teatern att ”anlägga en telefonväxel med lokaltelefoner inom teatern”, och så sent som 1980 betalar föreningen abonnemang och löpande kostnader för en telefon…
KUNGLIGA HOVKAPELLET HAR sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer. Ända in på 40-talet finns flera brev till teaterledningen där föreningens styrelse vädjar om ekonomisk hjälp till enskilda kollegor som på grund av sjukdom eller annat hamnat i ekonomiska svårigheter.
Kungliga Hovkapellet har sedan flera hundra år tillbaka bedrivit en omfattande social verksamhet för sina medlemmar, både aktiva och pensionärer
Samhället såg ju väldigt annorlunda ut under första halvan av 1900-talet. Det sociala skyddsnät som vi i och för sig kanske har vitt skilda uppfattningar om idag, fanns inte överhuvudtaget. De olika kassor och fonder som finns kvar än idag, var en ovärderlig inkomstkälla för hovkapellisterna innan den allmänna pensionen infördes. Hovkapellet startade för övrigt en pensionsinrättning i egen regi redan 1794.
Dessutom bildade man inom Kungliga Hovkapellet ett intressekontor, en vanlig företeelse i många företag från 1900-talets början. Det var en inrättning som på medlemmarnas uppdrag gjorde löneavdrag varje månad, och med de insamlade medlen utförde medlemmens olika betalningsuppdrag, exempelvis hyra, skatt, och försäkringspremier. Intressekontoren hade många andra funktioner, men Kungliga Hovkapellets intressekontor hanterade främst ekonomiska transaktioner.
1 JULI 1938 övertar Statens Pensionsanstalt pensionsavtalet för Kungliga Hovkapellets musiker, och pensionsåldern sätts till 60 år. Hovkapellet var den första av landets orkestrar som fick ett statligt pensionsavtal, och också den första av kårerna på Kungliga Teatern.
Det här var en fantastisk förbättring av pensionsvillkoren, och redan några år tidigare hade man trott det vara helt ogenomförbart. Men man var ändå osäker på hur framtiden skulle se ut ekonomiskt. Kassorna var fortfarande ett viktigt komplement till den statliga pensionen och styrelsen ansåg det viktigt att fortsätta med de så kallade föreningsspelningarna för att få in pengar. Det rörde sig alltså om konserter som orkestern gjorde i egen regi.
De här föreningsspelningarna var – precis som nu – en källa till oenighet bland medlemmarna. Man ansåg att de låg fel i tiden, hade synpunkter på gaget och mycket annat. Det uppstod också en generationskonflikt – de äldre ansåg att de yngre hade kommit till ”dukat bord” i och med att pensionsfrågan var löst, och att de inte förstod vikten av att fortsätta samla in pengar.
Det här ämnet återkommer ständigt och kommer nog aldrig att avslutas!
På den rent fackliga sidan är det in i minsta detalj samma frågor som ständigt pågår. Avtalstexter och dess tolkningar verkar alltid vara föremål för diskussion. Allt från provisoriska anställningskontrakt och dess giltighet under andra världskriget, till den diskussion om kollektiv kontra individuell arbetstidsberäkning som vi ägnade mycket tid åt i den senaste stora förhandlingen om det nya arbetstidsavtalet. Inställningen har ändrats i den senaste frågan, från ett kompakt motstånd mot individuell arbetstidsberäkning som fanns på 50-talet till den relativt välfungerande kombination mellan kollektiv och individuell beräkning vi har idag. Det här beror förstås på att de var 73 personer i orkestern 1950, och det var mycket svårt att dela upp orkestern på det sätt vi gör nu.
16 JANUARI 1940 sades det gällande löne- och anställningsavtalet upp med hänvisning till det rådande världsläget. Lönenivåerna var inte direkt höga innan heller, och en mångårig kamp för bättre musikerlöner inleddes. Man samarbetade med andra förbund och uppvaktade ecklesiastik- och senare kulturdepartementet. I början på 80-talet gjorde Musikerförbundet en uttaxering bland medlemmarna inför eventuella stridsåtgärder. Det blev varken strejk eller lockout, och de uttaxerade pengarna, som hade förskotterats av föreningen, återbetalades. För 10 år sedan var vi också i konflikt – då var det övertidsblockad på de TR-anslutna scenerna. 1923 hade den högst avlönade hovkapellisten 7.800 kronor i årslön, och lägsta årslön var 4 800 kronor (i dagens penningvärde ca 200.000 respektive 120 000 kronor).
Andra världskriget påverkade förstås även det fackliga arbetet. Till exempel diskuterar man problemet med de inkallades löner. Operastyrelsen beslutade att under den första månaden utbetala full lön. Efter det skulle till gifta utgå 2/3 av lönen, och till ogifta 1/3. Från beloppet skulle dras den inkomst man fick som inkallad.
Föreningen kritiserar i ett brev operaledningen för att man gör dessa avdrag även på de inkallade som trots militärtjänsten kan fullgöra sin tjänst på teatern. Man anser att det är fräckt att spara pengar på de anställda, speciellt som man inte heller tar in vikarier för de som är borta utan låter de kvarvarande göra den extra tjänstgöringen. 10 juni 1940 informerades orkestern om att arbetsgivaren hade ändrat sig, och de hovkapellister som gör full tjänstgöring även ska få full lön även om de är inkallade.
Före sommaren 1940 erbjuds samtliga musiker via personliga brev ”reengagement”, återanställning, för spelåret 1940/41 på samma villkor som i det uppsagda avtalet. Kungliga Hovkapellets förening accepterar till slut den här provisoriska överenskommelsen.
PLANERINGEN ARBETAR VI också ständigt med. 1960 klagar man i ett samtal med hovkapellmästare Gielen på den korta framförhållningen – en vecka. Han svarar att det nog borde gå att få åtminstone två veckors framförhållning. För närvarande har vi en slutgiltig planering minst 4 veckor i förväg, och en preliminär detaljplanering flera månader i förväg. Utöver det finns planeringsböcker för hela teaterns verksamhet vanligtvis med en framförhållning på flera år, så i den frågan har vi definitivt kommit en bit på väg.
Veckovilan diskuterades ofta. 1950 säger operachefen att han ”hoppades att detta så småningom skulle kunna realiseras”. 1969 påpekar orkesterns styrelse att orkestern åtminstone borde kunna få en ledig kväll i veckan. Så sent som 1970 är parterna i avtalsförhandlingen överens om att begära så kallad reservdispens hos Arbetarskyddsstyrelsen för att kunna lägga ut veckovila på ett sätt som ska bestämmas inom respektive organisation. SMF uttalar dock som sin målsättning att bereda varje musiker ledighet en dag varje vecka.
På arbetsmiljösidan har vi också haft samma ärenden högst prioriterade under hela föreningens existens. Det rör sig om stolar, städning, belysning, placeringsfrågor, klimat och material i dike och salong som påverkar akustiken.
1 januari 1950 bildades företagsnämnder vid de statsunderstödda teatrarna. Det var i princip en kombination av medbestämmande-gruppen och delar av det skyddskommittén gör idag. Avsikten var att skapa ett ”organ för information och samråd”. Den här typen av grupper har sedan dess funnits, under olika namn och i olika konstellationer men i samma syfte. Bifogat det första avtalet är också ett tolkningsbeslut från Kungliga Arbetarskyddsstyrelsen som i detalj reglerar arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla ”tvål, såpa eller andra tjänliga rengöringsmedel samt handdukar”.
PÅ 60-TALET påbörjades diskussioner i Stockholmsorkestrarnas samarbetsnämnd om att bryta sig ur SMF och bilda ett eget förbund,men först 1984 bildades Sveriges Yrkesmusikerförbund. Nu utökar SYMF samarbete med Musikerförbundet, och det återstår att se vart den utvecklingen leder.Sedan ganska så många år tillbaka har vi en långtgående samverkan med de övriga fackklubbar som finns i operahuset, ett mycket givande samarbete.
Hur har då det dagliga livet sett ut under de här 90 åren?
Under andra världskriget präglades mycket av insamlingar och konserter till förmån för kollegor i Finland. Exempelvis gjordes en stor konsert i Konserthuset 22 januari 1940 till förmån för SMF:s insamling åt finska musiker. Kungliga Hovkapellet och Konsertföreningens orkestrar slogs ihop, och skänkte sina intäkter oavkortat till insamlingen. En stor insamling gjordes också på Kungliga Teatern för att kunna bekosta ett ambulansflygplan till frivilligkårerna i norra Finland.
Orkesterdisciplinen var ett återkommande ämne – hovkapellmästare Grevillius klagar på 40-talet på intonationen och disciplinen. Han tyckte t ex inte att det var speciellt bra att vissa musiker utförde sitt arbete i liggande ställning….!! Styrelsen anser vid en diskussion på 70-talet att orkestern åtminstone borde vänta med att lämna diket efter föreställningarna tills kapellmästaren gått ut.
På 60-talet inrättas ett orkesterkansli, där orkesterchefen Gielen och orkesterns kontaktman – just då K-G Bergström, skulle ha varsitt rum för att kunna hålla tätare kontakt kring praktiska frågor etc. Systemet med orkesterrepresentanter på orkesterbyrån (som vi kallar vår administrativa avdelning numera) fanns kvar under många år.
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år
Kungliga Hovkapellet höll ”kamratfester” ungefär vart femte år under en lång period för att avtacka pensionerade kollegor, samtidigt som man passade på att bjuda in externa gäster som man ville tacka speciellt. En av dessa fester hölls 30 augusti 1938 på Solliden, och för 10 kr fick man smörgåsbord, varmrätt, kaffe, snaps, pilsner, vin, en kvarts punsch eller ett glas cognac samt servisavgift. Den här gången hyllade man förutom pensionärerna de personer utanför orkestern som bidragit till pensionsfrågans lösning för Hovkapellet.
Föreningens jubileumsår har högtidlighållits genom åren, 30-årsjubiléet 1950 hade man fest ”med damer”, så även 1960 då man bjöd in medlemmar med damer samt pensionärer med damer. Då var kuvertavgiften 20 kr.1970 hölls jubileumsfesten på Hasselbacken, och föreningen betalade allt utom starksprit – notan gick på 16.000 kronor.
Om tio år fyller föreningen 100 år, och sex år därefter fyller Kungliga Hovkapellet 500 år – vi får många anledningar att fortsätta fira jubiléer.
Concordia in consonanti!
Källor: Kungliga Teatrarnas Arkiv, Nordisk Familjebok, ”Folkhemmet före Per-Albin” av Anders Johnson, samt samtal med pensionerade kollegor.
Kategorier: bakom kulisserna, bilder, dirigenter, evenemang, föreställningar, historia, konserter, musiker, musikerlivet, opera, orkestern, repetitioner
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)
Concordia in consonanti
6 maj 2010 fyller Kungliga Hovkapellets förening 90 år! Med anledning av jubiléet kommer vi att publicera några historiska artiklar om den här perioden i orkesterns historia. Medlemmar och gäster kommer att högtidlighålla jubiléet vid en mottagning efter kvällens föreställning, och festbilder kommer givetvis så småningom!
Några av Hovkapellets förening ordföranden de senaste decennierna: Peter Höglund, Sven-Erik Eriksson, Peter Bergström, Einar Sveinbjörnsson, Lars Gerdt (nuvarande ordf.), Backa Katarina Eriksson, Urban Gradén och Ulf Engström.
Kategorier: bakom kulisserna, evenemang, historia, musikerlivet, orkestern
(Kommentarer kan ej lämnas till detta inlägg)