Kungliga Hovkapellets emblem
huvudbild

Hovkapellet hem » Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!

Kungliga Hovkapellet – Royal Swedish Orchestra

Operans orkester, med anor från 1526, är en av de äldsta ännu existerande orkestrarna i världen. Hovkapellet - som spelar opera, balett och konserter - är en av Sveriges största orkestrar med 105 medlemmar.

Du kan kika ner i orkesterdiket och följa orkesterns sammansättning av musiker och dirigenter säsong för säsong från 1848 till idag. Webbplatsen drivs av orkesterns medlemmar via Kungliga Hovkapellets förening. Välkommen!

Ladda ner unika ringsignaler Hovkapellet. From the History of the Royal Court Orchestra 1526-2013

Kungliga Hovkapellets musiker 2017-2018

Kategorier

Välkommen att botanisera i vårt arkiv med alla inlägg sedan webbplatsen öppnade i maj 2006:

Arkiv

Besök gärna Kungliga Operan på operan.se.

Senaste kommentarer

Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!

Kati Raitinen foto TinaAxelsson

Kati Raitinen, foto: Tina Axelsson

Grattis Kati, nyligen invald ledamot i Musikaliska akademin!

– Hur kändes det när du fick veta att du blivit vald?

En blandning av misstro och glädje! Tänker dock fortfarande att de nog ringer efter semestern och säger att det blev fel.

– Vilka har varit dina viktigaste musikaliska influenser och förebilder som cellist? Hur har de påverkat din spelstil och tolkning av musik?

Om jag tänker rent cellistiskt så är Truls Mørk en som så att säga sprängde mitt medvetande när jag hörde honom första gången. Gillar fortfarande hans spel väldigt mycket. Min kära lärare Frans Helmerson är en annan, men inte bara för att han spelar bra utan också för hur han ser på spelandet och musicerandet, och hur han mötte mig som elev. Paavo Pohjola som var min kammarmusiklärare på Sibelius-akademin var viktig på många plan. Sen är det väldigt många kollegor som har påverkat och inspirerat, alltså väldigt många, och de mest betydande har nog varit och är Cecilia Zilliacus, Bengt Forsberg och Johanna Persson. Kammarmusiken har redan från början (började spela som 9-åring) varit en självklar och viktig del av att vara musiker för mig. En till som jag måste nämna är pianisten Maria Joao Pires. Hennes inspelningar älskar jag, framför allt Schubert, och det kanske är fånigt att säga men jag tänkte ofta att ingen man skulle kunna spela på det sättet hon spelar på och jag gillade den tanken väldigt mycket. Att det behöver inte vara ett handikapp att vara kvinna.

– Vad ser du mest fram emot när det gäller att vara en del av Musikaliska akademin? Finns det några specifika projekt eller samarbeten du hoppas få möjlighet att delta i?

Jag ser fram emot precis allt! Vet inte så mycket om vad som förväntas av mig. Jag har lite idéer om ett par projekt som kanske kunde passa akademin. Vi får se! Tänker också på möjligheten att påverka politiken i den kulturskymning som Sverige är i.

– Som musiker är egen övning en viktig del av framgång. Kan du dela med dig av hur din dagliga rutin ser ut och hur du håller inspirationen vid liv?

Jag har några kära uppvärmningsövningar, en favorit av Janos Starker, och jag spelar skalor. Fyra oktaver, treklanger, fyrklanger, stråkövningar. Där är faran att man slutar lyssna på vad som faktiskt kommer ut, så nu när jag börjat undervisa lite mer har jag adderat lite tekniska övningar i form av etyder som mina elever spelar. Inspiration… jag håller nog med dem som säger att det är 90% perspiration och 10% inspiration som gör det! Och att hitta eller hitta på kreativa projekt! Och att snöa in sig på detaljer…

Vilka utmaningar har du mött på din väg som cellist, och hur har du hanterat dem? Finns det några särskilda ögonblick som har format dig som musiker?

När jag skolades till att bli klassisk musiker fanns det en rätt tydlig mall på hur det skulle låta, hur man skulle spela, vilken musik man skulle spela osv. Jag trivdes ofta rätt bra i det men märkte tidigt att det var roligt att hitta musik som inte redan var känd och spelad av alla. Ny som gammal. Och likaså var de mest betydande ögonblicken sådana att jag hittade något hos mig själv som jag inte visste om. Eller kanske alltid hade vetat om men inte vågat erkänna ens för mig själv. Vågade spela på ett sätt som ingen annan spelade på. Vi har ett intressant yrke, dels ska vi övertyga lyssnarna och oss själva att det här just nu är det bästa sättet att spela den här musiken på, dels hålla oss öppna och lyssnande och ifrågasättande till vårt egen och andras spel livet ut. Låta det utvecklas.

De största utmaningarna som cellist har jag nog haft i Hovkapellet, fast då mer i form av mänskliga relationer. Inte lätt med stort arbetskollektiv. Antagligen oavsett orkester… Hur jag hanterat dem? Försöker lära av livet!

Motgångar är ofta väldigt bra lärare, mina elever och jag har ibland skämtat om att det borde finnas en kurs på musikhögskolor som heter ”att förlora en provspelning på ett snyggt, kamratligt och osjälvdestruktivt sätt”. En kurs i livsfilosofi som eleverna inte skulle vallfärda till!

 

© Kungliga Hovkapellets förening | Om webbplatsen