Hovkapellet hem » In memoriam
In memoriam
Det är en allmän uppfattning att oboister på grund av trycket som de utsätter hjärnan för när de pressar stora mängder luft genom munstyckets minimala öppning för det första blir tokiga, och för det andra på grund av detta inte kan bli gamla.
Detta motbevisas genom att fem före detta oboister i Kungliga Hovkapellet tråkigt nog lämnat det jordiska inom loppet av 14 månader, den yngste 80 år och den äldste 97 år gammal.
Alf Nilsson (1940–2020) var anställd i Hovkapellet 1958–1962, därefter mest känd som Kungliga Filharmonikernas solooboist.
Tivadar Bantay (1928–2019) var Hovkapellets solooboist 1962–1992
Lars Stark (1925–2019) var anställd vid Hovkapellet 1952–1985 både som solooboist och även som engelskhornist.
Lars Olof Loman (1925–2020) var anställd mellan 1946–1951 för att därefter spela alternerande solooboe hos Kungliga Filharmonikerna.
Minst tre av ovan nämnda oboekollegor till oss förenas av namnet Lännerholm.
Torleif Lännerholm (1923–2020) var anställd som solooboist vid Hovkapellet 1943–1946 där han efterträdde sin storebror Rolf (1912–1987) som även undervisade åtminstone Alf Nilsson, Lars Stark men även lillebror Torleif till att bli oboelegendarer.
Jag hade det stora nöjet att på initiativ av Torleifs välkände son, trombonisten Åke få intervjua Torleif i januari i år (2020) strax före hans 97-årsdag inför ett storslaget oboistkonvent på Musikaliska,”Oboefrossa”. Trots lite nedsatt syn och hörsel på gamla dar sprudlade Torleif av liv när vi pratade om oboespel,oboister och inte minst delade han generöst med sig av anekdoter ur sin rekordlånga karriär som Radiosymfonikernas legendariska solooboist med vilka han ofta var solist och spelade med många av de mest namnkunniga dirigenterna och solisterna.
Jag försökte att få ur honom lite skvaller om förment jobbiga dirigenter eller kollegor, men han vidhöll rakryggat att de allra flesta var hyggliga människor. Inget skitsnack där inte! Bland annat blev han den förste svenske oboisten att spela Richard Strauss oboekonsert den 30:e januari 1949, en konsert som på sin tid ansågs snudd på ospelbar och även i våra dagar är ett av de mest anspråksfulla verken för vårt instrument.
På mina påståenden om konsertens svårigheter svarade han bara med ett stort leende: ”Äh, den var ju inte så jobbig, bara kul att spela!”
Om sina år i Hovkapellet berättade han att oboisterna fick turas om att rycka in i beredskapstjänst, det var ju krig. Det var svåra år och svårt att få tag på material för munstyckstillverkning från utlandet.”Men det gick på något sätt.”
Att vårt möte gav mig blodad tand är självklart, hans härliga sätt att berätta om gamla dagar kombinerat med en stor portion humor och värme gjorde att jag såg mycket fram emot att träffas igen. Men så kom coronapandemin i vägen med restriktioner och besöksförbud och Torleif lämnade oss den 6 november i år.
För oss i Hovkapellet lever tursamt nog namnet Lännerholm vidare genom Torleifs dotter Åsa, som ständigt förtrollar både oss och publiken med sitt enastående harpspel .
2020-12-22
Fredrik Söhngen
LÄS MER: Oboister – dåtid, nutid och framtid
Mycket fint och trevligt skrivet! Tänk om man kunde få ett sådant eftermäle när man lagt ned sina jordiska verktyg!