Symf gratulerar: Kungliga Hovkapellet fyller 490 år

Publicerat den 28 november 2016 av webbredaktionen

Jag vill reda nu varna för att det i texten förekommer totalt subjektiva bedömningar som jag inte har någon ambition att 
maskera.

Rolling Stones bildades 1962. Sven-Ingvars började spela 1956. Det uttrycks ofta beundran över av att dessa band lyckats hålla på så länge. Men det känns ändå ganska futtigt i jämförelse med Kungliga Hovkapellets födelseår, 1526. Måhända finns det fler originalmedlemmar kvar i de två förstnämnda ensemblerna, men sett i ett historiskt perspektiv bildades Kungliga Hovkapellet 176 år efter att det som kallas Sveriges första grundlag instiftades. Då hette kungen Magnus Ladulås. När orkestern hade varit verksam i 108 år klubbades den första regeringsformen igenom. Ytterligare 46 senare år startade det som i dag kallas Marinens Musikkår. Då var Karl XI kung.

Kungliga Hovkapellet är, observera inledningens varning, en fantastisk orkester. Man har en alldeles unik förmåga till samspel som aldrig upplevs som mekaniskt. Kanske ett resultat av alla dessa år av musikaliskt tvång som ligger i operaframförandets natur. Man smälter helt enkelt musikaliskt ihop. Kravet på återhållsamhet, för att vara en del i något större, i det dagliga arbete gör att när orkestern får chansen att spela själva blir det en skön balans och nyansering mellan orkesterns stämmor.
Det handlar om orkestertradition, trots att man som sagt bytt en och annan medlem sedan starten. Tillsammans med Kungliga Operans Kör, (eller ungdomskören, den bildades inte förrän 1773,) så kan en konsert inte bli annat än bra. Så blev det också.

Vad vill jag då ha sagt med denna hyllning som på förekommen anledning riktar sig till Kungliga Hovkapellet?

Till alla kulturpolitiker på olika nivåer, verkställande direktörer och andra chefer som har beslutsmakt över våra orkestrar och körer:

Ni skulle ha varit där och lyssnat. Om ni därefter på allvar vill påstå att det går att uppnå ett lika bra resultat med orkestrar och körer som inte får spela eller sjunga tillsammans år efter år, är det dags att avgå och göra något annat. Ett annat alternativ är att ni lyssnar på oss som – tror det eller ej – vet vad som krävs.

Varje ensemble har sitt eget tonspråk. Nya musiker skolas in och under lång tid formas det som blir det unika för varje orkester eller kör. Det som gör att all musik inte låter likadant överallt och det är det som gör konsten levande.

Glöm inte bort allt detta i dessa storregionernas tidevarv, då man knappt nämner ordet kultur och där effektiviseringar och rationaliseringar är i fokus. Sådant passar inte i de verksamheter där konstnärlig kvalitet är målet.

Gunnar Jönsson

(ur tidningen Symfoni nr 4 2016)