Hovkapellet hem » Vasaättlingen Kungliga Hovkapellet
Vasaättlingen Kungliga Hovkapellet
En av den svenska andliga kulturens kraftigaste stödjepelare
En dag i min ungdom trädde jag utför Musikaliska akademiens trappa med en blå sammetsmössa, försedd med den gyllene lyran, på huvudet. Jag hade nått min äregirighets förnämligaste mål, hade den dagen blivit antagen som elev i violinklassen vid Kungl. musikkonservatoriet. Solen lyste över Nybroplan, liksom den lyste i mitt sinne. Jag väntade att alla människor skulle vända sig om, knuffa varandra i sidan, peka på mig och säga med beundran och avund: »Se där går en elev vid konservatoriet»; men ingen tog den andra i armen, ingen ens’ vände sig om. Jag kände en viss besvikelse, men tröstade mig vid tanken, att dessa nöt voro för dumma för att kunna förstå, att där gick en yngling, som just nått så högt en människa överhuvud kan nå i detta livet.
ARBETET VID KONSERVATORIET började, och jag studerade med denna drömmande lyckokänsla, som en svärmisk ungdom erfar, då han redan i livets morgonstund ernått den största utmärkelse, som kan beskäras en dödlig. Ovanför den blå mössan hägrade intet. Jo, möjligen himlen, men den var så avlägsen, och dit önskade jag inte just då komma. Jag ville spela fiol.
Hugo Alfvén Foto: Enar Merkel Rydberg
Så upplevde jag en ödesdiger eftermiddag. Det var under en orkesterövning, och jag stod som vanligt bredvid min jämnåriga kamrat vid sista pulten. Under en »avknackning» pekade han med stråken på tvenne äldre elever, vilka stodo vid det främsta notstället, och viskade till mig:— Dom där båda, må ru tro, dom e väldigt styva, dom sitter i hovkapellet! De sista orden uttalade han med en så omätlig beundran, att jag kände en rysning ila utefter ryggen. Jag hade ännu aldrig besökt en teater, och ehuru jag en och annan gång hört talas om operan, där man spelade och sjöng, hade min tanke aldrig ens snuddat vid den möjligheten, att detta kunde vara förmer än, att stå i elevorkestern och spela Haydn.
Min kamrats bävande tonfall hade emellertid gjort mig ytterligt upprörd. Jag förnam som en dunkel aning, att det möjligen funnes ett ännu högre trappsteg i livet, än det jag stod på och som jag trott vara det sista. Förstulet betraktade jag de båda ynglingarnas nackar och ryggar. De syntes mig överjordiska, och deras stråkar flögo över strängarna som glittrande klingor, när de lekande lätt avfärdade passager, vilka jag på den tiden helst hoppade över.
Jag ansatte min kamrat med frågor om Hovkapellet, och jag lyssnade till hans upplysningar med stigande undran och hänförelse. Han lyfte på livets ridå, och där bakom skymtade jag en ny värld, strålande i mysteriös sagoprakt. Om natten drömde jag, att jag satt i de utvaldas skara och hörde dem spela. De voro klädda som änglar, och musiken klingade underbart skön.
NäSTA DAG VAR MITT BESLUT FATTAT: till Hovkapellet skulle min väg leda, när jag kommit så långt, att jag vågade riskera en provspelning för kapellmästarna. Under terminens lopp blev jag bekant med de båda gudabenådade ynglingarna, och en av dem skänkte mig en kväll biljett till operaparkettens första bänk.
Nu skådade jag äntligen den heliga skaran med lekamliga ögon. De fotsida mantlarna hade de lagt av och inte heller sågo de just ut som änglar. Jag lyssnade berusad till det sällsamma tonvirrvarret av instrument, som stämdes; jag hängde som en våt trasa över orkesterbarriären och slukade med ögonen dessa andens förkunnare, vilka om ett ögonblick skulle slå upp himlens portar.
Luften fylles av jubel, av smärta, suckar och gråt, av väldig patos, av allt det rikaste och intensivaste, som människoanden rymmer.
Kapellmästaren träder in i orkestern, som tystnar. Jag får ett anfall av skälvosot vid tanken på, att det är för denna övermänniska jag en dag skall provspela. Gravitetiskt stiger han upp till dirigentpulten och samtidigt slocknar ljuset i salongen. Som en drömsyn verkar nu orkestern på mig, där den skymtar bland notställens lampor. De lysa blott på notbladen, instrumenten och de nervknippen, som i händers form ligga virade kring guldklaffar, silverkopplingar och stråkar. Ur dunklet glänsa spända ögon mot taktpinnen, medan gestalterna upplösa sig i det konturlösa mörkret. Det är en fantastisk och overklig syn, som kommer mig att draga tungt efter andan.
Taktpinnen, vilken sticker upp ur djupet av den lilla magra dirigentens vida manschett, begynner göra kabbalistiska cirklar. Trollformeln löser blixtsnabbt orkesterns bundna krafter, och ur djupet skjuter en mäktig tonstråle. Store Gud, vilket välljud, vilken skönhet väller icke fram ur alla dessa rör och besträngade lådor! Luften fylles av jubel, av smärta, suckar och gråt, av väldig patos, av allt det rikaste och intensivaste, som människoanden rymmer. Jag satt där förhäxad, tillintetgjord av denna överjordiska tonuppenbarelse. Musikerna voro icke längre människor! De voro från himlen utsända väsen, vilka medelst tonernas översinnliga språk predikade skönhetens heliga lära och lyfte jordevarelsernas fantasi högt upp i extasens strålande lyckovärld.
Sent omsider gick jag hem, överväldigad, men samtidigt förtvivlad. Aldrig skulle jag våga söka anställning i Hovkapellet!
*
ETT PAR TRE ÅR hade gått under träget arbete, och jag trampade Livets väg med något stadigare fötter än förut. Slutligen kom dagen för provspelningen. De fruktansvärda kapellmästarna voro idel älskvärdhet och blundade för alla de dårskaper, som mina darrande händer gjorde. Och så blev jag anställd vid Kungl. Hovkapellet.
Det var andra gången i mitt unga liv, som jag stigit upp på Tillvarons absolut högsta tinne, men hur mycket högre var icke denna topp än den, som representerades av blå sammetsmössa med guldlyra. Här, på den väldigaste spetsen, ville jag förbliva resten av mitt liv.
Hur goda voro icke dessa äldre och yngre musikveteraner mot mig, nykomlingen! I sitt arbete voro de allvarliga, men dessemellan voro de glada som barn. Kamratskapet genomströmmades av en egenartad humor, som man träffar endast i Hovkapellet. Ibland, t. ex., fördes konversationen uteslutande medelst operarecitativer, helst vansinniga översättningar ur gamla franska och italienska verk. De kvicka och originellt lustiga repliker och historier jag där hörde under mina två års tjänstetid, skulle fylla en diger volym.
Hugo Alfvén dirigerar Hovkapellet Foto: Enar Merkel Rydberg
Men kvickhuvudena kunde också ställa till med sattyg, när det föll dem in. Så skedde bl. a. första gången jag spelade med i Carmen. Denna opera är, som bekant, ovanligt rik på recitativer och sätter nybörjarens uppmärksamhet på ett hårt prov. Denna kväll dirigerade den förut omnämnda kapellmästaren, och han var farligt upplagt. Ovanför manschettkanten såg jag endast taktpinnens spets, vilken snodde runt som en fluga över ett mjölkglas. Då krävdes det mod för att våga dra till med ett enstaka forteackord i ett främmande recitativ. Jag kände mig stundom som en katt på hal is. Framför mig sutto två av de äldsta i stämman. Den ena viskar med allvarlig uppsyn något till den andra, varpå båda hastigt sätta violinerna under hakan och lyfta stråkarna till det ackord, som, efter vad jag kunde se, skulle falla först tvåtakter senare. Övertygad om att jag missförstått taktslagen, litade jag blint på de båda rutinerade kanaljerna, lyfte också min stråke och drog till som de — skillnaden var blott, att jag rev forte på tre strängar, medan de läto stråkarna glida i luften.
Aldrig glömmer jag den ursinniga blick, varmed kapellmästaren genomborrade mig, lika litet som det lycksaliga fnittret från de båda anstiftarna, vilka firade det lyckade skämtet med att efter föreställningen bjuda mig på sexa och punsch.
VID DENNA TIDPUNKT hade kompositionsdjävulen fått makten över mig, och jag arbetade i hemlighet på en symfoni. Jag levde endast i partitur och orkesterklanger och lyssnade kväll efter kväll till de olika blåsinstrumentgrupperna, harporna och slaginstrumenten. Så långt min blygsamma ekonomi tillät, inbjöd jag vederbörande konstnärer till en enkel hippa efter föreställningarna, varunder de aldrig tröttnade att giva mig ovärderliga råd beträffande sina instrument, deras tekniska möjligheter och begränsning, klangliga egenheter m.m., som man förgäves söker upplysning om i instrumentationslärorna. Dessa hjärtegoda och intresserade kamrater har jag att tacka för så gott som all den kunskap jag sökt förvärva i fråga om instrumenteringskonst och även under långt senare tider ha de städse med den största vänskap och tillmötesgående hjälpt mig att klara upp olika tekniska eller klangliga problem, när helst jag anlitat deras rika erfarenhet. Heder åt sådana kolleger!
Särskilt erinrar jag mig det första framförandet av min fjärde symfoni, då orkestern överträffade sig själv och spelade med en flammande prakt, som kommit blod att skumma likt champagne.
Hovkapellet har varit — om jag kan uttrycka mig så — den röda tråden i min kompositionsverksamhet. Med denna ärevördiga institution äro mina lyckligaste minnen som musiker förknippade. Frånräknat min tredje symfoni, har alla mina orkesterkompositioner haft sin premiär på Kungl. teaterns scen. När jag vid dessa tillfällen anfört, har jag icke haft någon känsla av att jag ’dirigerat’, endast ’musicerat’ samman med besjälade konstnärer. Finns det väl något underbarare för en tondiktare! Särskilt erinrar jag mig det första framförandet av min fjärde symfoni, då orkestern överträffade sig själv och spelade med en flammande prakt, som kommit blod att skumma likt champagne.
Lika litet kan jag glömma hur dessa musiker för några år sedan, mitt under pågående lönekonflikt, utanvidare och på eget initiativ drogo av 1,000 kr. på honoraret, för att möjliggöra en Alfvénkonsert i Uppsala. Denna handling, som Ödet tillfälligtvis kombinerade med mitt namn, belyser bättre än ord förmågan och den andliga konstnärliga halten hos orkestern och hur ideellt dessa män känna, när det gäller att stödja och slå ett slag för svensk tonkonst.
*
KÄRA HOVKAPELLISTER, KÄRA VÄNNER OCH KOLLEGER, då Ni nu gå att fira Edert 400-årsjubileum, kan ingen hylla Eder med varmare hjärta, med innerligare vänskap än jag. Ni — den nu levande generationen — ha på ett ärorikt och föredömligt sätt förvaltat det rika arv, som föregående generationer lämnat Er i arv. Att framhäva den vittfamnande insats Ni gjort på den internationella tonkonstens område, faller utanför ramen för denna lilla tacksamhetsskrift; men gärna hade jag velat göra mig till tolk för samtliga nu levande svenska tonsättare och framföra till Eder uttrycken för vår djupa erkänsla för den oskattbara hjälp Ni lämnat oss under vårt arbete på den inhemska tonkonstens utveckling. De flesta stå mig dock fjärran och jag har därför endast kunnat föra min egen talan. Jag trycker Edra händer och önskar god fortsättning på de 400 åren, förvissad om, att Kungl. Hovkapellet allt framgent skall förbliva en av den svenska andliga kulturens kraftigaste stödjepelare.
Leksand den 14/1 1926. Hugo Alfvén
Artikeln är hämtad ur Musikerförbundets tidning 1926. Tack till Helena Iggander, arkivarie på Kungliga Operan och Enar Merkel Rydberg, fotograf. / Mikael Rydh