Hugo Alfvén och Hovkapellet

Publicerat den 20 maj 2006 av webbredaktionen

Hugo Alfvén brukade gärna återkomma till sin livslånga kärleksaffär med Hovkapellet. Hur startade då denna kärlekshistoria?

Tonsättaren berättar om hur han som tonårig musikstuderande etablerade kontakt med de beundrade hovkapellisterna och om sitt första operabesök i ”Första Satsen”:

”Det var i februari eller mars 1888*. Musikkonservatoriets elevorkester hade övning, som vanligt under ledning av fiolläraren Johan Lindberg. Jag stod vid första fiolstämmans femte notställ. Under ett uppehåll pekade min bredvidstående kamrat med stråken på de båda unga männen vid de främsta pulten och sade: De där du, de är styva må du tro! De sitter i hovkapellet!

Visserligen hade jag ibland hört min gamla fiollärare, Müller, tala om hovkapellet, men endast i samband med sina egna flöjtprestationer, som han älskade att skryta med. Följaktligen hade jag endast ett ganska dimmigt begrepp om denna orkester. Jag frågade därför i min oskuld: – Hovkapellet? Är den orkestern lika bra som vi?
– Vad är du för en som inte känner till hovkapellet, världens bästa orkester, utbrast min kamrat med ungdomlig entusiasm. Har du då aldrig varit på Operan?
– Neej.
– Ja, laga då till att du kommer dit fortast möjligt, det vill jag råda dig till, för då får du höra något så underbart, som du aldrig drömt om. Nu var mitt själslugn stört. Det fanns då en orkester som var ännu bättre än konservatoriets elevorkester. Min musikaliska horisont hade vidgats i ett ryck. Förstulet och beundrande blickade jag på de båda tjugoåringarna vid den främsta pulten, och omedvetet sökte jag taga efter deras hållning och stråkföring. Min kamrat kände dem båda. Den längste hette Kihlman och den andre Åberg. Efter övningens slut blev jag presenterad för dem och utan vidare ceremonier.
– Hör ni, här skall ni få se en jycke, som är sexton år och som går här sitt andra år, som skall bli fiolist och som ännu aldrig varit på Operan och hört hovkapellet. Är det inte otroligt?
Jag mumlade något om min mors religiösa inställning, men att jag nu intet högre önskade än att få höra hovkapellet, som min kamrat nyss förklarat vara världens bästa orkester. De båda halvgudarna smålog vänligt, ehuru kanske en smula nedlåtande, och Kihlman sade:
– Imorgon spelar Operan ”Vita frun”. Om herr Alfvén har lust att se föreställningen, så skall jag gärna skaffa er en fribiljett.

Jag var gränslöst tacksam, och den följande kvällen satt jag på parketten, inte långt från orkesterdiket. Häpen betraktade jag den praktfulla salongen och den i mina ögon väldiga orkestern, där jag i första fiolstämman strax upptäckte mina nya vänner, som älskvärt nickade mot mig.

En elegant herre i frack banade sig väg genom orkestern och tog plats på dirigentstolen. Det var förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist, som jag kände igen från Musikaliska Akademien. Men nu hände något, som fyllde mig med skräck: det blev plötsligt alldeles mörkt i salongen. Vad hade hänt? Jag reste mig häftigt för att springa ut. Till min förvåning satt emellertid alla andra kvar på sina platser. Det måtte alltså inte vara något farligt som inträffat. Förbryllad sjönk jag ner på min plats utan att begripa någonting.

Selma Ek Foto: Gösta Florman

Kapellmästaren knackade med taktpinnen, och i nästa ögonblick fylldes luften av ett välljud, underbarare än vad jag med fattiga ord kan beskriva. Ouvertyren är slut, och ridån går upp. Nu får jag en verklig chock, ty scenen fylls av unga sköna kvinnor, förklädda till skotsk ungdom, gossar och flickor. Det är första gången jag ser trikåklädda kvinnoben och vilka ben! … Hjärtat stannar, jag flämtar och hör inte längre musiken. Hela mitt väsen är koncentrerat i ögonen. Senare uppenbarar sig vita frun, i Selma Eks förtrollande gestalt. Jag blir kär i henne innan hon hinner sjunga en ton…vilken kväll…vilken upplevelse!…

Detta var alltså Operan och dess hovkapell! Skönare, underbarare än jag kunnat föreställa mig i mina djärvaste drömmar. Nej, dit ville jag söka komma när jag väl tröskat igenom konservatoriets fiolklass; där, i hovkapellet, ville jag stanna till min levnads slut, ty högre i världen kunde inte en musiker nå.”

* Här måste emellertid Alfvén tagit miste på år. Boieldieus ”Hvita Frun på slottet Avenal” spelades inte under 1888. 1889 däremot framfördes verket åtta gånger med Selma Ek i rollen som Anna (8/2, 10/2, 11/2, 13/2, 15/2, 28/2, 3/3 samt 7/3).

Tiden i diket

Alfvén var anställd som andreviolinist i Hovkapellet under säsongen 1890/91 men sade upp sin anställing för att helt ägna sig åt konserterande och komponerande. I början av hösten fick han emellertid ett brev från förste konsertmästaren Lars Zetterquist med förfrågan om ett vikariat för denne i förstafiolstämman. Det skulle egentligen bara gälla några veckor, men kom att omfatta hela säsongen 1891/92. I Kungliga teatrarnas arkiv finns emellertid endast kontrakt för den regelrätta anställningen 1890/91, inte för vikariatet.

”Aldrig glömmer jag den första kvällen då jag satte mig vid stämmans bakersta pult. Den ena kollegan efter den andra kom fram, presenterade sig och önskade mig välkommen, enkelt och hjärtligt.”

Tonsättaren skriver själv i ”Första satsen” om sin premiärföreställning; ”Aldrig glömmer jag den första kvällen då jag satte mig vid stämmans bakersta pult. Den ena kollegan efter den andra kom fram, presenterade sig och önskade mig välkommen, enkelt och hjärtligt. Bakom mig hade jag trumpeterna, basunerna, pukorna och det övriga slagverket. Vilken klang och glänsande prakt var det inte när de satte in fortissimo i ett tutti! Jag måste erkänna att detta var något annat än konservatoriets elevorkester.”

Alfvén berättar vidare om hur Zetterquist några dagar senare bjuder med sin yngre nyblivna kollega på Operakällaren efter föreställningen. ”Hovkapellisterna hade sin egen speciella humor, och den flödade rikligt vid bordet, men även goda orkestertekniska råd. De var första violinister alla fyra, och när vi kommit till kaffet, cigarrerna och punschen, visste de inte hur väl de ville mig. Den kvällen lades grunden till den djupa vänskap mellan hovkapellet och mig, som skulle bliva beståndande hur än generationerna skiftade i ’orkesterdiket’. Och den lever lika friskt än idag.” Alfvén framhåller att han visserligen studerade instrumentationslärorna av Berlioz, Gevært och Widor men att han lärde sig mer genom det personliga umgänget med hovkapellisterna. ”Var och en tycktes sätta en ära i att uppenbara för mig alla de egenskaper och möjligheter, som just hans instrument ägde framför de andras. Mest lärorikt var det emellertid när jag nere i Hallen som var hovkapellisternas stamtillhåll lyckades tussa ihop tre eller fyra av dem i en diskussion om deras olika instruments företräden. Var och en höll naturligtvis på sitt instrument och blottade därvid klangliga egenheter och tekniska finesser, om vilka instrumentlärorna inte nämnde ett ord. Jag lyssnade med spända öron och nedskrev följande morgon i den orkesterdagbok jag förde kontentan av den lärdom jag under förnatten inhämtat.”

• 

  Hugo Alfvén dirigerar Hovkapellet. Foto: EMR

• 
• 

Lars Zetterquist hade fått sin utbildning i Paris för den belgiske mästaren och pedagogen Hubert Léonard, som tidigare var professor vid Bryssels musikkonservatorium. Zetterquist var 30 år vid tiden för Alfvéns anställning och en av landets bästa violinister genom tiderna. Han representerade den belgisk franska violinistskolan till skillnad från Johan Lindberg, vars undervisning byggde på den tyska traditionen från Louis Spohr, Joseph Joachim och Ferdinand David. Det tyska tilltalade Alfvén i allt mindre grad och han hade turen att, från sommaren 1891, då han just lämnade konservatoriet, få Zetterquist som lärare, vilket betydde mycket för Alfvéns utveckling som violinist. Han var dennes elev ända till 1897 och hade i och med detta även nära kontakt med sina tidigare orkesterkollegor.

Alfvénkonserter på Operan

Wilhelm Stenhammar, som Alfvén beundrade mycket, var anställd som kapellmästare vid Kungliga Teatern säsongen 1900/01. Han hade med framgång dirigerat Alfvéns 2:a symfoni på Operan den 2 maj 1899, vilket var tonsättarens genombrott hos både kritik och publik. Stenhammar hade även under sin anställning uruppfört två andra verk av Alfvén, Sekeskifteskantaten (text: Erik Axel Karlfeldt) för sopransolo, kör och orkester med Carolina Östberg som solist, den 1 och 3 januari 1900 och orkesterballaden Klockorna, op 13, för baryton och orkester den 17/11 1900. Solist i den sistnämnda var John Forsell. Alfvéns debuterade som dirigent den 25 januari 1903 med just dessa verk på programmet och även hans dirigentdebut blev, liksom Stenhammars, mycket framgångsrik. Han fick nu många erbjudanden; att undervisa på konservatoriet i komposition och kontrapunkt, att leda Filharmoniska sällskapet i Stockholm, att skriva konsertrecensioner i Svenska Dagbladet, men Alfvén var mer mån om sin frihet som tonsättare och avböjde.

Den 10 maj 1904 står Alfvén åter inför ”sin” orkester, Hovkapellet. Denna gång är konserten till och med rubricerad som en ”Alfvén konsert”. På programmet står den nyreviderade versionen av Symfoni nr 1 i f moll, op. 7, Sånger för en röst och piano med Ebba Björkbom, sång, och Märtha Ohlsson, piano. Som punkt tre på programmet står Alfvéns första svenska rapsodi för stor orkester, Midsommarvaka op. 19. Här börjar alltså tonsättaren etablera det som kommer att bli en tradition under hans levnad, Alfvén konserten, en konsert med musik av Hugo Alfvén, dirigerad av Hugo Alfvén.

Den tredje ”årliga” konserten den 31 maj 1905, återigen rubricerad ”Alfvén konsert” på Kungliga Teaterns affischer, hade på programmet Symfoni nr 2 i D dur, op. 11, Marias sånger framförda av John Forsell till Märtha Ohlssons pianoackompanjemang, En skärgårdssägen, op. 20, symfonisk tondikt för orkester (uruppförande) samt som avslutning Midsommarvaka. Denna konsert ville emellertid förste hovkapellmästaren Conrad Nordqvist själv dirigera. Detta kunde inte tonsättaren acceptera. Han hade satt sig före att själv stå på dirigentpulten. Ett tag var ställningarna låsta, konserten ställdes in, men efter att Alfvén talat med kronprinsen och denna i sin tur talat med operachefen Axel Burén fick Alfvén sin vilja fram. Detta handlingssätt var emellertid inte alldeles populärt och kanske var det därför som inte Hugo Alfvén erbjöds en kapellmästartjänst vid Operan.

Den 19 och den 26 december 1906 kom han emellertid att provdirigera Don Giovanni. Alfvén hade i en tidningsintervju i Svenska Dagbladet den 15 september 1906 kommenterat bristen på dirigenter vid Stockholmsoperan. Resultatet blev att han fick sig två partitur tillsända, Don Giovanni och Otello. Alfvén talar inte särskilt mycket om detta i memoarerna och har ingenstans annat än i sina ansökningshandlingar till director musices tjänsten i Uppsala uttryckligen nämnt att han fick dirigera ett par föreställningar på Operan. Resultatet följde inte Alfvéns vanliga framgångskoncept. Många recensenter hade naturligtvis samlats i salongen för detta tillfälle: en av den tidens främsta tonsättar /violinist /dirigent begåvningar skulle avlägga prov! Resultatet blev dock nedslående för tonsättaren. I Svensk Musiktidning nr 1, 1907, nämns han inte trots att man talar om nybesättningar.

Ett axplock ur några av de övriga recensionerna:
”Man märkte icke någon personlig vilja och hade inte heller den förnimmelsen att operans själ satt i taktpinnen.” (signaturen ”-s-” i Aftonbladet 20/12 1906) ”Någon märkbar personlig prägel hade han inte satt på det hela.” (G.O. i Svenska Dagbladet den 20/12 1906)
”Herr Hugo Alfvén provdirigerade vid gårdagens uppförande av ’Don Juan’, och med detta prov torde hans olämplighet såsom operakapellmästare ha blivit till full evidens bevisad även för den mest tveksamme./…/ Men värre var, att herr A:s hela anförande inskränkte sig till att slå takten. Han vågade knappt lyfta blicket från partituret, och någon markering av solisternas eller de olika orkesterinstrumentens infall förekom inte eller åtminstone mycket sparsamt. Än mindre märkte man, att hans ledarskap utövade något inflytande på föredrag och nyansering.” (”G.L.” i Ny Dagligt Allehanda 20/12 1906)
”Det var således under för honom själv ogynnsamma förhållanden som hr Alfvén i går fattade taktpinnen, och i betraktande därav måste sägas, det han lyckligt gick iland med sin uppgift.” (”R.H.” i Vårt land 20/12 1906)
”Hr A ådagalade vid musikfesten, då han dirigerade sina symfoniska dikter, en så tydlig dirigenttalang, att man förvånades över osäkerheten i går afton.” (”Arild” i Social Demokraten 20/12 1906)
”- Den andra nyheten bestod däri, att Hugo Alfvén samma afton gjorde sin första lärospån som operakapellmästare. Hans ställning var därvid alltigenom nybörjarens; att han som kompositör står den Mozartska musikens ideal så fjärran som möjligt, betyder i detta fall mindre än den omständigheten, att han som musiker hittills icke behöft i djupare grad intressera sig och väl knappast heller intresserat sig för någon annan musik än sin egen.”(Peterson Berger i Dagens Nyheter den 20/12 1906).

Hugo Alfven 87 år. Foto: Enar Merkel Rydberg.

De övriga två kandidaterna till den tredje kapellmästarposten var för övrigt Herman Berens, som i närmare tio år varit repetitör på Operan, samt Tor Aulin. Det var Armas Järnefelts vakanta kapellmästartjänst man tävlade om. Ingen av de sökande fick tjänsten och Järnefelt tog den f.ö. i besittning igen 1907 och stannade ända till 1932. Alfvén blev aldrig ombedd att dirigera Otello och utgången av provdirigeringen blev en besvikelse för honom.

Redan den 16/2 1907, återkom han emellertid för att dirigera på Kungliga Teatern. Då framfördes hans E dur symfoni för första gången i Stockholm. Konserten följdes av en tidningspolemik i samband med Peterson Bergers delvis osakligt nedgörande recension i Dagens Nyheter den 17/2 1907. Fiendskapen mellan de båda tonsättarna hade nu eskalerat. Symfonin återkom emellertid redan den 31/3 på en ny konsert även denna gång under ledning av tonsättaren.

Den svenska nationaloperan?

Varför skrev då inte Alfvén den svenska nationaloperan? Han var en uttalad publikgunstling, en klangmålare, en melodiker med stora kunskaper om den mänskliga rösten. Han hade lärt sig instrumentera från operadiket och ägde stora kunskaper om instrumenten som han lärt sig av sina kollegor i Hovkapellet. Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Frans G. Bengtsson valde ut potentiella operaämnen åt honom. Kanske spelade hans misslyckande som operadirigent in, kanske gjorde massmedias förväntningar att skaparkraften hämmades. Kanske skulle man omtala Bergakungen en ”nationalbalett” istället? För att använda tonsättarens egna ord om nämnda balett: ”där har jag skildrat vinterns kalla famntag, vårens yra och trånad med all dess oro, glädje och ängslan, sommarens mättade färgprakt och höstens svalka och fulltoniga blomning.”

”När jag vände mig mot orkestern kunde jag inte återhålla ett småleende, ty varje musikers ögon gnistrade av musikalisk stridslust.”

Avslutningsvis ännu ett citat från Hugo Alfvén som rör hans förhålllannde till Hovkapellet. Fredagen den 1 maj 1942 gavs en festföreställning på Operan i anledning av tonsättarens 70 årsdag, ett av många jubileer och festföreställningar på Operan under Alfvéns tonsättarliv. På programmet stod bland annat Festspel, 1:a satsen ur Symfoni nr 5 i a moll, Klockorna, fjärde tablån ur Bergakungen (Bergakungens sal), några sånger och körstycken. Dirigerade gjorde tonsättaren själv och Nils Grevillius. Alfvén skriver: ”När jag vände mig mot orkestern kunde jag inte återhålla ett småleende, ty varje musikers ögon gnistrade av musikalisk stridslust. Det var som om blå lågor flammade i det magnetiska fältet mellan orkestern och mig, och i den känslan höjde jag handen till Festspelet /…/ Trumpeten, hornen och basunerna smattrade med en gnistrande prakt utan like i inledningens fanfarer, och i trions sensuella cantilena sjöngo stråkarna med italiensk lidelse och intensitet. Precis så klingade festspelet för mitt inte öra, när jag komponerade stycket. Ett högre betyg kan jag inte ge en orkester. Och i samma enastående form genomförde hovkapellet hela programmets instrumentala del.” (Tibble 12/5 1942)

Inger Mattsson

Sammanställning Alfvén på Operan

1917/18
Balettavdelning, komponerad av J. Hasselquist och G. Rosén. 1. Festpolonäs (H Alfvén), 2. Valse ”Fantome” (K Atterberg), 3. Puck (F Mendelssohn), 4. Slavisk dans (A. Dvorak), 5. Castillane ur Le Cid (J Massenet) Medverkande: J Hasselquist och E Strandin Urpremiär 1/2 1918 2/4 1919 (23 gånger)

1922/23
Bergakungen, pantomimiskt drama i tre akter av J Börlin. Musik: H Alfvén. Dekor: Prins Eugen och J A G Acke. Kostymer: A Broberg. Dir: A Wiklund Medverkande: O Tropp (Vallgossen), S Österholm (Vallflickan), E Stiebel (Humpe), S Hedenberg (Bergakungen), E Strandin (Trollflickan), m fl. Urpremiär i Operahuset 7/2 1923 2/3 1932, 25 gånger. Dessutom en delföreställning 1941/42. 1926/27 Midsommarvaka, dansscen av L Steier. Musik: H Alfvén. Dir: N Grevillius Medverkande: L Steier, E Holmberg (Flickan), O Tropp (Gossen), J Westheimer (Spelmannen), m fl Operahuset 3/11 1926 21/4 1952, 10 gånger. Urpremiär i Paris (Théâtre des Champs Elysées) 25/10 1920

1956/57
Den förlorade sonen, fem dansande dalmålningar av I Cramér. Målare: R Lindström. Musik: H Alfvén. Dir: H Sandberg. Medverkande: J Mengarelli (Fadern), B Holmgren (Sonen), M Mengarelli (Brodern), T Rhodin (Den falske profeten), E M von Rosen (Drottningen av Rika Arabien), m fl Operahuset 27/4 1957 8/5 1972, 95 gånger, varav 16 gånger utanför Stockholm. Urpremiär 1957 vid Svenska Dansteaterns turné.

1958/59
Svensk Rapsodi, balett i 1 bild av B Holmgren. Musik: H Alfvén (Midsommarvaka). Dekor och kostymer: A Friderica. Kor: B Holmgren. Dir: B Bokstedt. Medverkande: E M von Rosen, B Holmgren, L Portefaix, V Ljung, m fl Urpremiär Operahuset 30/4 1958 4/6 1958, 6 gånger (samt åtskilliga konsertframföranden)

Källor:
– Hugo Alfvén. En svensk tonsättares liv och verk; Lennart Hedwall (Stockholm 1973)
– Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors (Stockholm 1966)
– Första satsen. Tempo furioso. I dur och moll samt Final; Hugo Alfvén, (Stockholm 1946-52)
– Hugo Alfvén. Kompositioner. Käll och verkförteckning; Jan Olof Rudén (Leipzig 1972)
– Kungliga Teatern i Stockholm. Repertoar 1773-1973; K.G. Strömbeck, Sune Hofsten, Klas Ralf (Stockholm 1974)
– samt handlingar i Kungliga teatrarnas arkiv (KTA)

I Kungliga teatrarnas arkiv finns en hel del material som rör Hugo Alfvén och hans verksamhet på Operan. Dels finns det naturligtvis kontrakt, dels i hans egenskap som tonsättare, dels i egenskap av andreviolinist (”extra sekundviolinist”) från augusti 1890, då han för övrigt tjänade 50 kronor i månaden. Det finns vidare till exempel korrespondens mellan Alfvén och operaledningen. Den största delen material är naturligt nog produktionbaserat material, det vill säga material kring de uppsättningar som gjordes med musik av Hugo Alfvén.

Inger Mattsson