Hovkapellet hem
Berättelsen om hur musikern Roger Svedberg blev romanförfattare
Få människor känner Kungliga Operan så väl som Roger Svedberg. Som slagverkare i Hovkapellet har han i decennier upplevt huset inifrån – dess musik, dess historia, dess konstiga små dramer bakom kulisserna. Men det var först när en kollega en dag kom till repetitionen och upptäckte att någon klistrat igen putorna på hans fagott, som Roger förstod att operan hade gett honom något mer än ett yrkesliv. Den hade gett honom råmaterialet till en författarkarriär. Det här är berättelsen om hur en musiker blev romanförfattare.
Operahuset, alltså själva platsen, är den egentliga huvudrollsinnehavaren i alla mina böcker. Ett hus som är så fullt av dramatik, historia, berättelser, konst och musik, och därför en ständig källa till inspiration.
Jag har alltid varit en förhållandevis flitig läsare och med förtjusning diskuterat mina läsupplevelser med omgivningen och då i huvudsak min fru. Detta var kanske anledningen till att hon anmälde mig till att vara en jurymedlem i Sveriges Radios Romanpris 2015, det året då Lotta Lundberg vann med sin starka roman ”Timme Noll”.
För mig personligen gjorde erfarenheten att jag tog ett stort steg in i den litterära världen och började så smått att skriva lite själv. Jag hade tidigare skissat på en bok om slagverk, och då specifikt slagverk i operahuset, med alla den extremt konstiga uppgifter vi råkar ut för, men hållit det hela på en mer privat fackmannamässig nivå. Erfarenheten i Romanprisjuryn (jag fick rycka in även 2016 då en av deltagarna blivit sjuk) gjorde att jag fick en liten knuff närmare just romanformen, den sammanhängande berättelsen med allt vad det innebär.
”Någon har klistrat igen putorna på en fagott i Operahuset?”
Ungefär samtidigt skedde den mycket märkliga händelsen med Magnus Bagges fagott… Det var vid en repetition när Magnus något försenad kom till operan och upptäckte till sin förfäran att någon hade klistrat igen alla putor på hans fagott!! Händelsen polisanmäldes och jag såg i mitt inre scenen när polisen får in anmälan och skall börja reda ut det ovanliga brottet att ”någon har klistrat igen putorna på en fagott i Operahuset?”. Scenen föreföll mig enormt komisk, och startade mina tankar om en deckare som börjar just så. Efter Magnus välsignelse började jag skriva och efter fem år och nio omskrivningar var det ett s.k. hybridförlag som hakade på och ”Carmensyndromet” gavs ut på Mormor förlag 2020. Ungefär samtidigt hörde Gidlunds förlag av sig och gav ut den tidigare nämnda slagverksboken som fick den mycket beskrivande titeln ”I fjärran hörs ett ljud….”, som syftar på operaslagverkarens så vanligt förkommande roll som scenmusiker. Även den boken kom ut 2020.
Pandemin kom och ändrade allas tillvaro. För mig, precis som för alla andra. Det överskott av tid som plötsligt uppstod gjorde att jag av bara farten fortsatte att skriva. ”Carmensyndromet” och miljön i ett operahus gav mersmak och jag kände att jag i mitt berättande ville återvända dit. Jag började göra research om det Gustavianska operahuset som föregått vårt nuvarande och hittade många och fascinerande berättelser från det huset, ju mer jag läste desto mer nyfiken blev jag. Resultatet blev ”Ridåhalaren” som kom ut 2022, även den på Mormor förlag. Den utspelare sig drygt 140 år före ”Carmensyndromet” i ett mycket annorlunda Stockholm. Hästdragna rälsbussar, Oscar den II vid makten, Operakällaren är tillhållet och den stora stjärnan heter Carl-Fredrik ”Lunkan” Lundkvist. En scentekniker fick denna gång bli huvudperson och C.J Sällström är ridåhalaren och har jobbat på operan så länge någon kan minnas. All dessa personer finns för övrigt porträtterade i operans foajé där jag ofta sitter och skriver.
När ”Ridåhalaren” kom ut uppenbarade sig ett mönster och jag började tämligen omedelbart att jobba på den tredje delen i det som vuxit fram och blivit en trilogi. ”Bollhuset” utspelar sig som (titeln kanske avslöjar) på Bollhuset och det var den teater som Gustav den III tog över när han blev kung. En teater som hittills fört en i jämförelse tynande tillvaro, men när unge kung Gustav tillträdde fick den allt större betydelse och resurser. Fler sångare, dansare och musiker knöts till teatern, scenkonst, kultur, sång och musik fick plötsligt en helt ny betydelse och status och för att citera Kung Gustavs svägerska (Hertig Karls unge hustru Charlotta som skrev en berömd biografi) ”Det låg ett särskilt skimmer över Gustavs dagar”. Det måste ha varit en fantastisk tid att vara knuten till ett operahus – för vissa, kanske inte för alla.
Bollhuset tar avstamp i den scen som avslutar Per-Anders Fogelströms ”Vävarnas Barn” och just den scenen där den gamla glädjeflickan Vita venus står i fören på en båt och minns sin ungdom. ”Hon var mager och senig, hennes hud var rynkig, håret grått och risigt. En gång hade hon varit ung och vacker, hon hade till och med dansat på kungliga slottet iklädd röd kjortel och blå strumpor och med håret i en guldgul fläta omslingrad av silverglänsande metalltråd. Hon hade haft ett så fint och vitt hull och de fina herrarna hade kallat henne vita venus.”
Och med denna bok som rör sig just i tiden av den svenska operans födelse så avslutar jag min trilogi och ger mig nu ut på nya äventyr.
Roger Svedberg, maj 2026
500-årsjubileumskonsert 8 maj
Den 8 maj tar Kungliga Hovkapellet plats på Stora scenen för en konsert där två av de mest älskade tondiktarna möts. Kvällen öppnar med Felix Mendelssohns uvertyr till En midsommarnattsdröm, ett verk som med lätthet och fantasi målar upp Shakespeares förtrollade värld i toner. Därefter följer tre orkestersånger, Tre hymner av Richard Strauss efter texter av Friedrich Hölderlin, med sopranen Sofie Asplund som solist.
Efter pausen står Strauss Don Quixote på programmet, en av orkesterlitteraturens mest virtuosa tondikter, där Cervantes tragikomiske riddare gestaltas med humor och djup. Håkan Olsson spelar viola och Erik Wahlgren cello.
Från pulten leder Thomas Guggeis orkestern — den tyske dirigenten som vid 24 års ålder slog igenom internationellt när han med några timmars varsel tog över premiären av Salome på Staatsoper Berlin, och som idag räknas till sin generations mest eftertraktade.
Konserten är en del av jubileumsåret — 2026 fyller Kungliga Hovkapellet 500 år. Läs mer och boka biljetter på Operans hemsida.
Kategorier: jubileum, konserter, orkestern
Kungliga Hovkapellet 500 år, SVT
En klingande berättelse om musikens stora betydelse genom historien. Filmaren TM Rives besöker världens fem äldsta orkestrar som, flera århundraden efter att de grundades, fortsätter att spela än idag. Genom unika samlingar av noter, lönelistor och historiska programblad i original, avslöjas både när de första musikerna anställdes och vilken repertoar som spelats. Vi reser till fem europeiska städer där musiken alltid stått i centrum, dit tidernas främsta musiker sökt sig och många av historiens berömda kompositörer bjudits in för att uruppföra sina verk. Och i denna exklusiva skara hittar vi två skandinaviska orkestrar, en av dem är Hovkapellet i Stockholm.
Se programmet Världens äldsta orkestrar på SVT Play.
Hovkapellet spelar musik från de 500 år orkestern funnits. Det blir stycken av publikfavoriter som Mozart och Strauss men också exempel från orkesterns allra tidigaste repertoar, såsom den ceremoniella Tornmusiken samt en originalkomposition av Albrici, drottning Kristinas hovmusiker.
Allt startade 1526 när Gustav Vasa som nytillträdd kung ville markera sin ’ärorika upphöjning’ genom att anställa 12 ’pijpare och trompetare’. Idag behövs det cirka 100 musiker för att framföra de operor, baletter och konserter som Hovkapellet spelar på kungliga operan i Stockholm.
Vid denna specialinspelade tv-konsert till orkesterns 500-års jubileum i år står Alan Gilbert på pulten. Den tidigare chefsdirigenten för New York Philharmonics och Hamburgs Elbphilharmonie, är numera Hovkapellets musikchef och jubileumskvällens ciceron.
Se programmet Hovkapellet 500 år av musik på SVT Play.
Kategorier: historia, musiker, musikerlivet, orkestern, video och ljud
Beställningsverk till Hovkapellets 500-årsjubileum
Torbjörn Helander om att skriva Time Weave inifrån orkestern
När Kungliga Hovkapellet nu går in i sitt 500-årsjubileum 2026 är det inte bara historien som står i centrum, utan också nuet och framtiden. Ett för jubileumsåret nytt verk är Time Weave, skrivet av Torbjörn Helander – altviolinist i Hovkapellet sedan många år och en musiker vars liv är tätt sammanvävt med Operahuset på flera sätt. Förutom sin egen roll i orkestern återkommer sonen Vilhelm som altviolinvikarie, en syster har varit engagerad i balettkompaniet och Helander är gift med en tidigare anställd i Kungliga Baletten. Inte många personifierar så tydligt hur yrkesliv, familj och konstnärlig vardag löper parallellt inom institutionen.
Inför uruppförandet har jag ställt frågor till Torbjörn om hur Time Weave tog form – om idéer som växer organiskt, om tid och kontinuitet, och om hur det är att komponera för den orkester man själv sitter mitt i.
Hur började arbetet med Time Weave?
Orkesterchefen Gesa frågade mig vid den här tiden förra året. Jag kom igång att skriva på vårkanten. Jag började med en idé som jag hade och försökte helt enkelt spinna vidare på den. Tanken att en ursprunglig idé är som ett frö med ett eget inneboende liv som låter utveckla sig tilltalar mig. Efter hand ser jag en helhet ta form. Det finns ingen symbolik, citat eller dylikt som ska ”betyda” något särskilt, utan jag har helt enkelt försökt komponera något som jag själv, och förhoppningsvis publiken kommer att tycka om att lyssna på. Det har inspirerat mig att föreställa mig att det är mina kollegor i min favoritorkester som ska spela tonerna jag nedtecknar.
Titeln antyder rörelse, lager och något sammanvävt. Vad betyder Time Weave för dig?
Titeln anspelar delvis på själva musiken; att den flödar på som en väv, sömlöst, där olika delar förenas med varandra och bildar en enhet. Det kan också symbolisera tiden själv, hur vi alla är en del av helheten, eller t ex en orkester, som Hovkapellet. Det är inspirerande att tänka på hur musiker kommer och går, men orkesterns själ består. Vi är alla del av väven.
Hur är verket uppbyggt formmässigt?
Som tidigare antytt tycker jag om att musiken har ett flöde, där det ena förvandlas till, och flyter in i det andra, men jag vill också ha kontraster och överraskningar, som i en berättelse. Så ja, det finns avgränsade delar, även om de alla hänger ihop på nåt sätt.
Kan du berätta om instrumenteringen?
Jag försöker få fram de klangerna i orkestern som jag föreställer mig, men jag har också tänkt på att det, om möjligt, ska vara roligt och stimulerande för alla i orkestern.
Som altviolinist har du lång erfarenhet av att sitta mitt i orkestern. Hur påverkar det ditt tonsättande?
Svårt att säga med exakthet. Man får se det som ett stort privilegium att under så många år ha fått uppleva och medverka i så många magnifika symfoniska verk. Ofta underhåller jag mig med att lyssna och studera instrumentering och harmonik medan vi spelar. Ibland går jag hem och kollar, och lär mig av mästarnas partitur.
Finns det återkommande musikaliska trådar i verket?
Ja, det gör det. Det finns några återkommande, bärande motiv. Men även de genomgår metamorfoser under resans gång.
Hur skiljer sig arbetet med ett större orkesterverk från annat komponerande?
Jag tycker det är otroligt inspirerande att ha en hel orkester att ”måla” med! En bred palett! Jag märkte mot slutet att det tar mer tid med allt detaljarbete och korrekturläsning. Det är helt enkelt mer information som ska på pränt, och fler ställningstaganden.
Att både du själv och din fru arbetat inom Operahuset – påverkar det ditt musikaliska tänkande?
Det gör det säkert undermedvetet. Allt vi tar in påverkar oss på något sätt. Och man kan alltid lära sig av andra människor, andra konstformer, andra tankar om man har ögon och öron öppna.
Vid uruppförandet kommer du att sitta i salongen. Vad är du mest nyfiken på att höra?
Jag vet inte faktiskt. Jag kan mycket väl föreställa mig musiken, men det är jättesvårt att föreställa sig hur det ska bli när det ”blir verklighet”.
När Time Weave klingar i operahuset för första gången 17:e och 18:e januari 2026 är det alltså inte bara ett nytt orkesterverk som möter publiken, utan också ett koncentrat av erfarenhet, kollegial närhet och reflektion över tidens gång. I Hovkapellets jubileum sammanflätas generationer, tradition och förnyelse – och Helanders musik blir ytterligare en tråd i den väv som orkestern fortsatt spinner, fem sekel efter sin tillkomst.
Mikael Rydh
Kategorier: intervjuer, konserter, musiker, musikerlivet, orkestern
Provspelning trombon alt. stämledare
Kungliga Operan, Hovkapellet och musikchef Alan Gilbert
söker
TROMBON ALTERNERANDE STÄMLEDARE
med skyldighet att spela alt- och ventiltrombon.
100% tillsvidareanställning med provanställning enligt överenskommelse.
Provspelningen äger rum efter personlig inbjudan den 1 och 2 december 2025
på Kungliga Operan, Jacobs Torg 4, 112 52 Stockholm.
Obligatoriska stycken och orkesterutdrag
– David: Konsert, 1:a satsen utan kadens
– Orkesterutdrag – kommer att finnas tillgängliga på Muvac.com
För frågor gällande provspelningen, vänligen skicka ett e-postmeddelande till provspelning.hovkapellet@operan.se.
Facklig representant SYMF, Fredrik Söhngen +46 70 742 19 53, fredrik.sohngen@operan.se
Sista ansökningsdag är den 2 november 2025.
Registrera din ansökan på Muvac.com
Kategorier: provspelning
Ny medlem i violastämman
Efter ett godkänt provår har Kungliga Operan meddelat att Julia Vicic nu erbjuds en tillsvidareanställning som tutti i violastämman i Kungliga Hovkapellet.
Det är med stor glädje vi välkomnar Julia – en musiker med både skicklighet och värme – som ordinarie medlem i Hovkapellet. Vi ser fram emot många inspirerande musikaliska stunder tillsammans.
Varmt välkommen, Julia!
Julia Vicic började spela violin vid tre års ålder, i hemstaden St. Paul, Minnesota, och studerade då för Mary Sorlie. Vid sexton års ålder bytte hon till viola och studerade först för Kenneth Freed (Minnesota Orchestra) och därefter för Sabina Thatcher (Saint Paul Chamber Orchestra). År 2014 påbörjade hon sina kandidatstudier vid Indiana University, där hon studerade för professor Stephen Wyrczynski. Efter att ha avslutat sin kandidatexamen 2018 fortsatte hon med en masterutbildning vid Rice University i Houston, Texas, under ledning av professor James Dunham. År 2020 flyttade hon till Saarbrücken för att studera för professor Jone Kaliuanite vid Hochschule für Musik Saar. I januari 2022 antogs hon till Luxembourg Philharmonic Orchestra Academy och deltog i programmet under två års tid. Hon har även varit vikarie i orkestrar som Louisville Orchestra och Luxembourg Philharmonic Orchestra.
Under sina kandidat- och masterstudier tillbringade Julia somrarna vid flera prestigefyllda musikprogram, bland annat National Repertory Orchestra – där hon vann solisttävlingen och framförde Miklós Rózsas konsert för viola och orkester – samt Aspen Music Festival and School, Schleswig-Holstein Musik Festival, Sarasota Music Festival och Texas Music Festival. I mars 2020 tilldelades hon silvermedaljen i stråkklassen vid Young Texas Artists Music Competition. Julia är stolt medlem i Kungliga Hovkapellet.
Kategorier: okategoriserat
Ny musiker i slagverksstämman
Det är med stor glädje vi mottagit beskedet att Kengo Ito nu erbjuds en fast tjänst som alternerande stämledare i slagverksgruppen i Kungliga Hovkapellet, efter genomgånget provår. Kengos musikalitet, professionalism och engagemang har gjort starkt intryck på oss, och vi ser fram emot att fortsätta det konstnärliga arbetet tillsammans.
Välkommen som ordinarie medlem i Hovkapellet, Kengo!
Kengo Ito är född i Nagoya, Japan, och började spela slagverk vid 16 års ålder. Han tog sin kandidatexamen i musik vid Ithaca College 2016, där han studerade för den välkände marimbaspelaren Gordon Stout samt slagverkaren Conrad Alexander. Därefter avlade han sin masterexamen vid Cleveland Institute of Music 2018, med lärare som Paul Yancich, Marc Damoulakis och Richard Weiner – samtliga från The Cleveland Orchestra.
Bland hans övriga lärare märks även Tatsuo Sasaki, Jason Ginter och Charles Ross.
Innan han anslöt till Kungliga Hovkapellet var Kengo medlem i Suzhou Symphony Orchestra i Suzhou, Kina.
På sin fritid tycker han om att lyssna på annan musik, laga mat och umgås med sin fru Dabao och deras hund Kuji.
Kategorier: musiker, orkestern
Ny medlem i violin I-stämman
Efter ett framgångsrikt provår har Kungliga Operan nu beslutat att erbjuda Anna Putnikova en tillsvidareanställning i violin I-stämman i Kungliga Hovkapellet. Vi är glada och stolta över att få välkomna henne som fast medlem i ensemblen, och ser fram emot många inspirerande musikaliska stunder tillsammans.
Varmt välkommen till Hovkapellet, Anna!
Anna Putnikova är född i Sibirien och började spela violin vid sex års ålder i Barnaul för läraren Elena Shelepova. År 2009 flyttade Anna till Moskva, där hon fortsatte sin musikutbildning. Mellan 2010 och 2014 studerade hon vid Academic Music College i Tatiana Balashovas klass, med vilken hon fortsatte sina studier vid Moskvas Tjajkovskijkonservatorium mellan 2014 och 2019. År 2022 flyttade Anna till Tyskland och studerade vid Hochschule für Musik und Tanz Köln i professor Nadja Nevolovitschs klass fram till 2025.
Under sina studier i Ryssland arbetade hon som vikarie i olika orkestrar i Moskva, och år 2019 fick hon en fast tjänst i förstaviolingruppen i Moscow State Symphony Orchestra, där hon arbetade fram till 2022. Under säsongen 2023–2024 genomförde Anna en praktikperiod med Sinfonieorchester Aachen och fortsatte därefter att samarbeta med orkestern vid flera tillfällen som vikarie. År 2024 flyttade hon till Stockholm och började samma år arbeta vid Kungliga Operan. I april 2025 blev hon fast medlem i orkestern.
Förutom orkesterspel är Anna mycket engagerad i kammarmusik och pedagogik. Bland hennes meriter finns Första pris och ett specialpris för tolkning av verk av S. Prokofjev vid den internationella tävlingen för unga musiker ”Dedication to Sergei Prokofiev” (Moskva, 2015), samt Tredje pris vid den andra Allryska violintävlingen uppkallad efter N. A. Goldenberg (Saratov, 2016).
Kategorier: musiker, musikerlivet, orkestern
Kungliga Hovkapellets Förtjänstmedalj
Torsdagen den 4 februari 2025 delades för tredje gången Kungliga Hovkapellets Förtjänstmedalj ut i Guldfoajén på Kungliga Operan. Även denna gång överlämnade HM Konungen personligen medaljerna vid en högtidlig ceremoni.
Vi är glada över att Kungliga Hovkapellets Förtjänstmedalj har instiftats – den symboliserar på ett fint sätt de starka band orkestern har till Kungahuset, och är en hedrande utmärkelse.
Kungliga Hovkapellet har en mycket lång historia; nästa år firar vi vårt 500-årsjubileum. Alla vi som tjänstgör eller har tjänstgjort genom tiderna – vi och våra företrädare – förvaltar historien och bär traditionen vidare samtidigt som vi bidrar till orkesterns utveckling.
Medaljen delades ut första gången 2012 och den andra utdelningen skedde 2018. Den tilldelas medarbetare som har tjänstgjort i orkestern i 25 år eller mer.
Vid årets ceremoni var det 24 medaljer som delades ut:
40 år i tjänsten – 12:e storleken i guld:
Peter Lundström, violin (1980)
Urban Eriksson, trumpet (1982)
Michael Karlsson, kontrabas (1983)
Backa Katarina Eriksson, oboe (1985)
25 år i tjänsten – 8:e storleken i guld:
Björn Eriksson, valthorn (1995)
Katarina Lindgren, kontrabas (1995)
Kati Raitinen, violoncell (1995)
Ylva Larsson Svanström, violin (1995)
Peter Fridholm, flöjt (1996)
Torbjörn Helander, viola (1996)
Tora Thorslund, trumpet (1996)
Andrej Nikolaev, violin (1997)
Fredrik Söhngen, oboe (1997)
Ayman Al Fakir, valthorn (1998)
Ylva Lundén-Welden, viola (1998)
Mikael Rydh, viola (1999)
Roger Svedberg, slagverk (1999)
Tamara Beliaeva-Bohlin, violoncell (2000)
Staffan Mårtensson, klarinett (2000)
Malin Peterson, violin (2000)
Anna Petry, violin (2000)
För gagnande insatser inom ramen för Kungliga Hovkapellets verksamhet – 12:e storleken i guld:
Christer Bodén, orkesterservice (1984)
Robert Svensson, orkesterservice (1990)
Richard Nyström, ceremonimästare
Medaljens åtsida har Konungens porträtt av Ernst Nordin med omskrift. Frånsidan har hovkapellets emblem och är graverad av Tim Larsson. Bandets färg är vald av Kungen själv och harmonierar med den röda färgen inne i Kungl. Operans salong.
Text: Backa Katarina Eriksson
Foto: Clément Morin
-
Ayman Al Fakir
-
Medaljörer med vänner och familj i Guldfoajén
-
HM Konungen med representanter från Operan och Hovkapellet
-
Backa Katarina Eriksson höll orkesterns tacktal.
-
Richard Nyström erhöll medalj samt utsågs till Kungliga Hovkapellets ceremonimästare.
-
Hovkapellets förening ordförande Fredrik Söhngen höll ett anförande.
-
Urban Eriksson med kungen
-
Katarina Lindgren med familj
-
Mingel efter ceremonin
-
Glada medaljörer.
Kategorier: musiker, orkestern, priser och stipendier
Ny medlem i trombonstämman
Efter godkänt provår har Kungliga Operan valt att anställa bastrombonisten Victor Enander. Medlemmarna i orkestern välkomnar honom varmt till Kungliga Hovkapellet.
Victor började spela trombon vid sju års ålder på Kulturskolan i Stockholm med trumpetaren Fredrik Oscarsson. På gymnasiet studerade han för Anders Norell på Södra Latins gymnasium samt för Geir Anfinsen. Kandidatstudierna gjordes i Oslo på Norges Musikkhøgskole för professor Jonas Bylund och Sverre Riise.
Kategorier: musiker, orkestern